langtansbarnet

Vårt liv med ett efterlängtat barn

Julhälsning

Vi har fått skriva om våra erfarenheter att adoptera ett äldre barn i Barnens vänners tidning. Här är texten om ni vill läsa 🙂

God jul!

/Ella, Mathias och Henry

Vi kom hem i slutet på juli med vår son Henry som då var 5 år och fyra månader. När vi skulle skicka in vår ansökan resonerade vi som många gör att vi ville ha ett så litet barn som möjligt. Vi tänkte att det är lättare för ett litet barn att hantera flytten språkligt och anknytningsmässigt. Ett litet barn tänkte vi var mellan ett och tre år och räknade snarare med att få ett barn närmare tre än ett. Vi var dock medvetna om att även ett litet barn har med sig mycket när det gäller separation och anknytning. På vår ansökan fyllde vi i en åldersbegränsning på ”ej fyllda tre” men hade en öppet medgivande. Under väntan följde vi utvecklingen i Taiwan och läste de rapporter som BV skrev efter sina resor. Vi tog fasta på att Cathwel, där vi hade våra papper, hade många barn i 4-5 års åldern som behövde familj. Som väntande uppmuntrades vi att fundera över att öppna upp för ett lite äldre barn. Detta hade vi med oss i bakhuvudet. Så i maj 2015, när vi väntat i ett år, kom ett mail från BV som undrade om vi ville vara med i en presentation för en frisk pojke som nyss fyllt fyra. Jag, Ella, blev såklart glad över förfrågan samtidigt som det kändes nervöst och stort att säga ja till ett så stort barn. För Mathias var det inte en lika stor grej. Men vi behövde inte lång tid att bestämma oss för att svara ja. Att han var frisk var viktigare för oss än att det var ett ”litet” barn. Vi visste heller inte hur länge vi skulle få vänta om vi tackade nej och vi tyckte att vi hade vår chans. Vi bestämde att vi skulle fatta det slutgiltiga beslutet om vi blir matchade. Vi fick vänta ända till september innan Lisbeth ringde och berättade att vi hade blivit matchade med ”finpojken”. När vi kommit hem och läst den tjocka luntan vi fått på mail och därefter tittat på bilderna så hade alla tvivel försvunnit. Det här var vår kille. Vi hade ju också fått några månader på oss att fundera igenom det hela. Vi hade undvikit att berätta om förfrågan för någon då vi inte ville höra allas olika åsikter utan helt själva fatta beslutet.

Det man kan tänka på när man tar emot ett lite äldre barn är att även om man missat några år av barnets liv så har man hela livet framför sig tillsammans. Även om man kan tycka att en femåring är ett stort barn så är det inte så stort. Det klarar mycket själv men behöver sina föräldrar precis lika mycket som en 2-åring. Viktigt att tänka på är att ett äldre barn är väldigt medveten om vad som händer, även om man inte kan prata om det den första tiden. Att förbereda Henry på vad som ska hända har varit mycket viktigt. Hela hans värld har vänts upp och ner och att ge honom möjlighet att få lite kontroll över vad som ska hända tror vi har stärkt anknytningen och gjort honom trygg. Vi har använt mycket bilder och foton och själva ritat seriebilder. Bildsökning på nätet har varit ovärderligt. Inför hemresan hade vi gjort en fotoserie från det att vi lämnade hotellet tills vi gick genom dörren hemma. Detta gjorde vi för att Henry skulle kunna följa hela resan i förväg. Sådana fotoserier gjorde vi även inför några kortare resor under de första månaderna hemma Vi har, från det vi kom hem (vår hämtresa tog tio dagar), använt ett schema där vi dag för dag har satt upp foton på vad vi ska göra, vem vi ska träffa och hur vi ska ta oss dit (buss, tåg, bil). Detta krävde mycket planering och gjorde det svårt att vara spontan. Men efter ungefär två månader kunde vi prata så pass mycket att vi inte behövde fylla i schemat dag för dag. Nu behöver vi inte planera allt i detalj utan kan vara mer spontana. Schemat fungerar nu mer som kom-i-håg. Även om Henry är fem år så behövde vi första tiden tänka på hur mycket intryck han orkade med. Första månaden hade han behov av att vila en stund mitt på dagen för att orka med. Han har rätt tydligt visat vilka behov och rutiner han behöver och vi har försökt följa honom.

Det har varit och är fortfarande helt fantastiskt att få uppleva Henrys språkbyte. Det har gått otroligt fort och Henry har varit tidig med att våga prova svenska ord och meningar. Tillsammans med bilder har vi använt språkappar på vår surfplatta. I början pekboksappar och sen lite svårare språkövningar som Ordkronan. Vi använder också en översättningsapp (I translate voice) för att översätta svårförklarade ord. Den första tiden använde vi också lite tecken, både från TAKK och egenpåhittade. Sånger och böcker har också varit väldigt bra redskap. Det viktigaste har ändå varit all vardaglig kommunikation, till exempel att prata mycket och aktivt benämna saker och händelser i vardagen. Något som förenklat språkbytet har varit att Henry haft ett väl utvecklat modersmål och att han redan kunde många bokstäver. Jag, Ella, var innan vi fick Henry lite nervös inför just språket. Särskilt när det kommer till att kunna uttrycka och prata om känslor. Vi hade intentionen att använda pedagogiska verktyg som Nallekort för att hjälpa honom att benämna olika känslor med det har inte blivit av. Helt plötsligt insåg vi att vi redan pratat om massa olika känslor och diskuterat skillnaden mellan trött- tråkigt och spännande-läskigt.

Vi fick mycket information om Henry vid barnbeskedet och den fylldes på då vi fick rapporter skickade till oss. Han hade bott i samma fosterfamilj sedan han var ett par månader gammal och hade det mycket bra där. Vi fick även lite information om den biologiska mamman. Cathwel förberedde Henry för flytten när det blev aktuellt med adoption och de berättade för honom om hans tre olika mammor (biologiska mamman, fostermamman och adoptivmamma). Som femåring är han mycket medveten om det liv och de människor han lämnat och nu när språket är så pass utvecklat kan vi också prata om det med honom och hjälpa honom att hantera saknaden. En mycket stor bonus och glädje i vår adoption är att Henry har två äldre biologiska halvbröder som också bor i Sverige, i två olika familjer. Vi har hunnit träffas en gång och pojkarna fann varandra mycket snabbt. Det är fantastiskt att ha fått en storfamilj, både för oss nyblivna föräldrar som kan få tips och stöttning och för barnen som kommer ha varandra att dela sina erfarenheter och sin bakgrund.

Henry var mycket fäst vid sin fosterfamilj, särskilt fostermamman och det har varit den största utmaningen för oss att möta. Att som nybliven förälder knyta an till ett barn som så tydligt uttrycker saknad och sorg av en annan mamma och pappa kan kännas tufft ibland. Samtidigt är vi glada att han faktiskt uttrycker sin saknad och pratar om fosterfamiljen eftersom det är ett tecken på att han har haft det bra hos dem och även att han anknutit och känner sig trygg med oss. Vi tycker båda att anknytningen gått över all förväntan och har fått en mycket kramgo kille som både kan ta emot och ge kärlek och även uttrycka denna i ord. En klok adoptivmamma sa till oss att den sorg som adopterade barn uttrycker inte innebär att de inte har det bra med sina föräldrar, utan att det faktiskt är två känslor som lever bredvid varandra parallellt. Den tanken har stärkt oss många gånger. Vi är så glada att vi fått vår fina pojke, och att han är äldre är inget vi funderar över så mycket längre. Det är svårt att tänka sig att det skulle kunna vara på något annat sätt.

Familjen Meyrell. Ella, Mathias och Henry.

 

Annonser
3 Kommentarer »