langtansbarnet

Vårt liv med ett efterlängtat barn

Ett år!

Det blir jobbigare och jobbigare att vänta. I tisdags var det exakt ett år sen vi skickade våra papper. Ett år!! Även fast livet rullar vidare och jag jobbar, repar med bandet, lagar god mat och har filmkväll med min underbara man, träffar vänner, firar födelsedagar och högtider med familjen så finns alltid en tanke på adoptionen med i bakhuvudet. Ibland tar den större plats, som till exempel nu. Imorgon är det mors dag och även om det är försäljningsknep och kommersialism så är det ändå en symbolisk dag. Vill också vara mamma. Vill också att någon kallar mig mamma – på riktigt. I mitt jobb får jag stänga av ibland. Som när ett litet barn säger mamma till mig eller när barn med asiatisk bakgrund inskolas.

Jag har sett en dokumentärserie på UR som heter Vårt uppdrag: adoption. De har följt några socialarbetare i Storbritannien i arbetet med att besluta om barn ska adopteras bort, när de letar fosterfamiljer eller adoptivfamiljer och när barnen flyttar in i sina nya hem. En mycket berörande och tankeväckande serie. Man fick bland annat möta en 7-årig flicka som längtade efter några hon kan kalla mamma och pappa och veta att där ska hon stanna och hur socialarbetaren kämpar för att hitta några som vill adoptera henne och hennes treåriga bror.

Ja, det är bara för oss att fortsätta att vänta.

/Ella

Annonser
4 Kommentarer »