langtansbarnet

Vårt liv med ett efterlängtat barn

Fyra månader

Inser att det är mycket länge sen någon av oss skrev här. Det beror nog först och främst att det inte händer något i vår process mer än att vi väntar, men också på att vi har mycket att göra. Nu är det över fyra månader sen vi skickade vår ansökan och vi har ingen aning om hur lång tid lång tid det är kvar innan vi får vårt samtal. Jag hoppas att det känns rätt när vi väl får vårt barnbesked och att vi inte behöver tacka nej, vilket kan hända. Förutom att väntetiden blir väldigt lång, kanske så lång att vi behöver förnya vårt medgivande är detta min värsta farhåga just nu – att behöva tacka nej och börja väntan på nytt.

Adoptionen finns hela tiden närvarande på ett annat sätt denna väntetid än tidigare perioder när det stått stilla och det är kanske inte så konstigt. När jag läser om barnbesked på facebookgruppen gläds jag givetvis med dem så får det, men ju närmre vi kommer vårt eget besked desto jobbigare blir det samtidigt. Det känns nästan mer att läsa dessa inlägg än att läsa om biologiska barn som föds i bekantskapskretsen. I augusti blev jag även moster ännu en gång vilket jag kan glädja mig åt helhjärtat. Längtar bara mer efter att få ge mina syskons barn en kusin, på vårt sätt. Vi var för någon vecka sen på en after-work för adoptivföräldrar och det var mycket trevligt. Tidigare i processen har vi ju varit på några träffar för väntande adoptivföräldrar och då har jag längtat efter att vara dem som väntar på barnbesked. Nu är vi där, vilket kändes på denna träff där några inte hade skickat sina papper än.

I samband med valet har jag också funderat mycket kring främlingsfientlighet och rasism och hur vi ska stötta och stärka vårt barn när det möter kommentarer och annat. Mycket som händer är riktigt skrämmande. Att jobba professionellt med att motverka dessa krafter hade inte varit helt fel, frågan är bara var och hur.

/Ella

Annonser
Lämna en kommentar »