langtansbarnet

Vårt liv med ett efterlängtat barn

Parallellprocess

Ja, nu när det står lite stilla för oss med adoptionen på grund av jobbsituationen så får man hitta på något annat att glädja sig med.

Jag tittade på Djurakuten (eller något liknande) och där var det en man som hade en katt som var allergivänlig. Både Mathias och jag tycker mycket om katter och hade haft en för länge sen om inte Mathias varit allergisk. Jag blev riktigt sugen på att försöka hitta något bra alternativ. Vi hade i så fall velat ta en katt från ett katthem för att samtidigt göra en insats. Efter programmet började jag googla omkring på katthem i Skåne och mailade och frågade om de hade någon katt som lämpade sig bra för allergiker. Ett av ställena, Malmö katthjälp, svarade och föreslog att vi kunde bli jourfamilj åt en och om det inte funkar så omplaceras den. Vi tyckte detta lät bra och gjorde en anmälan till att bli jourfamilj, sen hörde vi inget. Jag kontaktade dem igen och fick igång en konversation där de framkom att de hade en katt som möjligtvis skulle funka bra. Några dagar senare kom hem till till oss på ett hembesök för att se hur vi bodde och för att vi skulle få möjlighet att ställa frågor. Det blev ett trevligt möte och vi ”godkändes” som jourfamilj. Familjen som har katten tränar den nu inför transport och just nu väntar vi bara på att få hem honom. Genom att vara jourfamilj så får vi hjälp med passning om vi reser bort, de står för veterinärkostnader och finns alltid tillhands för råd. Katten heter passande Hope Tintin 🙂 Han har haft det ganska svårt tidigare men med tillit och mycket kärlek så ska han nog trivas hos oss. Det är en liten parallellprocess till adoptionen men betydligt enklare och snabbare!

När det gäller jobb har inte så mycket hänt. Har fortfarande en del ansökningar ute och hoppas på att åtminstone få ett sommarjobb… Det känns tungt ibland men jag hoppas att det ska bli bättre med en liten Hope i lägenheten.

/Ella

Annonser
Lämna en kommentar »

Väntanlängtan

Jag (Mathias) har inte skrivit här på ett tag och jag tror mest beror på att det inte händer så mycket på adoptionsfronten för tillfället. Har inte direkt några nyheter att förmedla gällande oss själva. Både jag och Ella siktar på heltidsjobb så att vi kan skicka iväg papperna till ett land som passar in på oss. Det är vårt närmsta mål när det gäller adoptionsprocessen just nu. Jag har till exempel skickat iväg fem jobbansökningar på två dagar nu och väntar på besked från några gamla, så vi får se vad det leder till. Under tiden jobbar jag deltid genom bemanningsföretag. Mer ledig tid alltså och tid för annat än jobb, men sämre för min ekonomi. Hoppas på något mer snart!

Det känns kul att vi i augusti kan skicka ansökan till Taiwan genom Barnens Vänner. (Man ska ha varit gift två år, inga undantag). Det var ett land vi diskuterade ganska tidigt i processen. Sedan spelar själva landet ingen större roll i slutändan. Blivande adoptivföräldrar kan inte vara så specifika idag som de kanske kunde vara förr eftersom reglerna har ändrats med längre väntetider bland annat.

Vi var i alla fall på Väntanlängtan i söndags; en träff för väntande adoptivföräldrar som arrangeras av AC (Adoptionscentrum). Det känns alltid rätt bra att vara där, i ett sammanhang med andra som är ungefär i samma situation som en själv. Den här gången fick vi besök av ett par som hade adopterat en underbar liten kille från Kina under mycket speciella omständigheter. Deras pojke har varit svårt hjärtsjuk från födseln och har genomgått smått otroliga operationer i Sverige och är nu helt friskförklarad. Man tänker mycket över adoptivbarn med sn (special need) i sådana lägen och hur stark man måste vara som förälder för att orka med alla turer och all vånda. Inte för att det skulle vara nån skillnad mellan adoptivförälder och ”vanlig” förälder i sådana lägen, men ändå. Fantastiskt!

Det är lätt som väntande i det här stadiet att ”glida bort” lite från tankarna på adoptionen eftersom tidsspannet känns (och är) så långt. Då är det bra med Väntanlängtan som får en att komma närmare igen, så att säga. Känslomässigt i alla fall. Den långa väntetiden är ju den samma, tyvärr. Men AC gör ett riktigt bra arrangemang här med intressanta möten! Tack för det!

Vi har gått med i en Fb-grupp för blivande skånska adoptivföräldrar och några av medlemmarna var med på den här träffen. Vi har pratat om att träffas mer informellt över en middag ute inom en snar framtid Det ska bli riktigt nice eftersom det då finns en chans att prata lite mer med alla än vad det gör på Väntanlängtan där vi går mer efter ett fast program med föredrag och fika, innan alla åker hem till sitt.

Tack till alla som följer vår blogg, förresten! Det är några stycken har jag förstått. 🙂  Ha det gott så länge! //Mathias

4 Kommentarer »