langtansbarnet

Vårt liv med ett efterlängtat barn

Milstolpar

Idag, nästan sex månader efter att vi blivit familj så hade vi barnvakt för första gången. Jag och Mathias hade pratat om det en del oss emellan men var lite osäkra på om Henry var redo. I mellandagarna var jag barnvakt till två av Henrys kusiner hemma hos oss och detta öppnade upp för samtal med Henry om att han också kan ha barnvakt någon gång. Han tyckte detta lät kul och vi pratade om vilka som skulle kunna passa honom. Han verkade verkligen vara redo. Vi bokade in ett biobesök och bestämde vem som skulle vara barnvakt och han var helt med på noterna och taggade inför detta i flera dagar. I dag var det alltså dags och det kunde inte gått bättre. Kändes jättekonstigt att lämna honom men jag var lugn för jag visste att han skulle bli väl omhändertagen av vår vän ❤ Henry hade nästan inte tid att säga hej när vi kom tillbaka för han var helt inne i ett Nintendo 🙂

Jag och Mathias har också pratat fram och tillbaka när det gäller syskon. Det är en lång process – orkar vi en gång till? Men idag fattade vi beslutet att vi vill göra en adoption till. Henry har pratat mycket om att han vill att det ska bo ett barn till här hemma som han kan leka med. Vi känner verkligen att det är viktigt att han får ett syskon. Han är otroligt social och omtänksam och kommer bli en fin storebror. Jag har heller aldrig sett mig som en enbarnsmamma eftersom jag kommer från en stor familj. Klart att det känns lite läskigt också. Kan det bli lika bra en gång till? Kan vi få ett lika underbart barn till? Vi hoppas och tror det! Enligt vår stads regler så ska man har varit hemma i ett år innan man får påbörja utredning för syskonmedgivande så vi måste vänta till i sommar. Helst ska det barn man redan har ha börjat förskola/skola också då det kan väcka mycket hos barnet. Henry kommer börja förskoleklass efter sommaren men eftersom han gått i skola i Taiwan så är han inte främmande för den typen av institution. Vi har sett hur han vågar ta kontakt med både vuxna och barn på öppna förskolan vi går på så det kommer säkert gå bra även om det blir en omställning för oss alla.

Vi kommer att vänta med att berätta för Henry om syskonplanerna tills vi startar utredningen och det drar igång på riktigt men med med detta inlägg börjar vi ett nytt kapitel i Längtansbarnet.

/Ella

 

2 Kommentarer »

Julhälsning

Vi har fått skriva om våra erfarenheter att adoptera ett äldre barn i Barnens vänners tidning. Här är texten om ni vill läsa 🙂

God jul!

/Ella, Mathias och Henry

Vi kom hem i slutet på juli med vår son Henry som då var 5 år och fyra månader. När vi skulle skicka in vår ansökan resonerade vi som många gör att vi ville ha ett så litet barn som möjligt. Vi tänkte att det är lättare för ett litet barn att hantera flytten språkligt och anknytningsmässigt. Ett litet barn tänkte vi var mellan ett och tre år och räknade snarare med att få ett barn närmare tre än ett. Vi var dock medvetna om att även ett litet barn har med sig mycket när det gäller separation och anknytning. På vår ansökan fyllde vi i en åldersbegränsning på ”ej fyllda tre” men hade en öppet medgivande. Under väntan följde vi utvecklingen i Taiwan och läste de rapporter som BV skrev efter sina resor. Vi tog fasta på att Cathwel, där vi hade våra papper, hade många barn i 4-5 års åldern som behövde familj. Som väntande uppmuntrades vi att fundera över att öppna upp för ett lite äldre barn. Detta hade vi med oss i bakhuvudet. Så i maj 2015, när vi väntat i ett år, kom ett mail från BV som undrade om vi ville vara med i en presentation för en frisk pojke som nyss fyllt fyra. Jag, Ella, blev såklart glad över förfrågan samtidigt som det kändes nervöst och stort att säga ja till ett så stort barn. För Mathias var det inte en lika stor grej. Men vi behövde inte lång tid att bestämma oss för att svara ja. Att han var frisk var viktigare för oss än att det var ett ”litet” barn. Vi visste heller inte hur länge vi skulle få vänta om vi tackade nej och vi tyckte att vi hade vår chans. Vi bestämde att vi skulle fatta det slutgiltiga beslutet om vi blir matchade. Vi fick vänta ända till september innan Lisbeth ringde och berättade att vi hade blivit matchade med ”finpojken”. När vi kommit hem och läst den tjocka luntan vi fått på mail och därefter tittat på bilderna så hade alla tvivel försvunnit. Det här var vår kille. Vi hade ju också fått några månader på oss att fundera igenom det hela. Vi hade undvikit att berätta om förfrågan för någon då vi inte ville höra allas olika åsikter utan helt själva fatta beslutet.

Det man kan tänka på när man tar emot ett lite äldre barn är att även om man missat några år av barnets liv så har man hela livet framför sig tillsammans. Även om man kan tycka att en femåring är ett stort barn så är det inte så stort. Det klarar mycket själv men behöver sina föräldrar precis lika mycket som en 2-åring. Viktigt att tänka på är att ett äldre barn är väldigt medveten om vad som händer, även om man inte kan prata om det den första tiden. Att förbereda Henry på vad som ska hända har varit mycket viktigt. Hela hans värld har vänts upp och ner och att ge honom möjlighet att få lite kontroll över vad som ska hända tror vi har stärkt anknytningen och gjort honom trygg. Vi har använt mycket bilder och foton och själva ritat seriebilder. Bildsökning på nätet har varit ovärderligt. Inför hemresan hade vi gjort en fotoserie från det att vi lämnade hotellet tills vi gick genom dörren hemma. Detta gjorde vi för att Henry skulle kunna följa hela resan i förväg. Sådana fotoserier gjorde vi även inför några kortare resor under de första månaderna hemma Vi har, från det vi kom hem (vår hämtresa tog tio dagar), använt ett schema där vi dag för dag har satt upp foton på vad vi ska göra, vem vi ska träffa och hur vi ska ta oss dit (buss, tåg, bil). Detta krävde mycket planering och gjorde det svårt att vara spontan. Men efter ungefär två månader kunde vi prata så pass mycket att vi inte behövde fylla i schemat dag för dag. Nu behöver vi inte planera allt i detalj utan kan vara mer spontana. Schemat fungerar nu mer som kom-i-håg. Även om Henry är fem år så behövde vi första tiden tänka på hur mycket intryck han orkade med. Första månaden hade han behov av att vila en stund mitt på dagen för att orka med. Han har rätt tydligt visat vilka behov och rutiner han behöver och vi har försökt följa honom.

Det har varit och är fortfarande helt fantastiskt att få uppleva Henrys språkbyte. Det har gått otroligt fort och Henry har varit tidig med att våga prova svenska ord och meningar. Tillsammans med bilder har vi använt språkappar på vår surfplatta. I början pekboksappar och sen lite svårare språkövningar som Ordkronan. Vi använder också en översättningsapp (I translate voice) för att översätta svårförklarade ord. Den första tiden använde vi också lite tecken, både från TAKK och egenpåhittade. Sånger och böcker har också varit väldigt bra redskap. Det viktigaste har ändå varit all vardaglig kommunikation, till exempel att prata mycket och aktivt benämna saker och händelser i vardagen. Något som förenklat språkbytet har varit att Henry haft ett väl utvecklat modersmål och att han redan kunde många bokstäver. Jag, Ella, var innan vi fick Henry lite nervös inför just språket. Särskilt när det kommer till att kunna uttrycka och prata om känslor. Vi hade intentionen att använda pedagogiska verktyg som Nallekort för att hjälpa honom att benämna olika känslor med det har inte blivit av. Helt plötsligt insåg vi att vi redan pratat om massa olika känslor och diskuterat skillnaden mellan trött- tråkigt och spännande-läskigt.

Vi fick mycket information om Henry vid barnbeskedet och den fylldes på då vi fick rapporter skickade till oss. Han hade bott i samma fosterfamilj sedan han var ett par månader gammal och hade det mycket bra där. Vi fick även lite information om den biologiska mamman. Cathwel förberedde Henry för flytten när det blev aktuellt med adoption och de berättade för honom om hans tre olika mammor (biologiska mamman, fostermamman och adoptivmamma). Som femåring är han mycket medveten om det liv och de människor han lämnat och nu när språket är så pass utvecklat kan vi också prata om det med honom och hjälpa honom att hantera saknaden. En mycket stor bonus och glädje i vår adoption är att Henry har två äldre biologiska halvbröder som också bor i Sverige, i två olika familjer. Vi har hunnit träffas en gång och pojkarna fann varandra mycket snabbt. Det är fantastiskt att ha fått en storfamilj, både för oss nyblivna föräldrar som kan få tips och stöttning och för barnen som kommer ha varandra att dela sina erfarenheter och sin bakgrund.

Henry var mycket fäst vid sin fosterfamilj, särskilt fostermamman och det har varit den största utmaningen för oss att möta. Att som nybliven förälder knyta an till ett barn som så tydligt uttrycker saknad och sorg av en annan mamma och pappa kan kännas tufft ibland. Samtidigt är vi glada att han faktiskt uttrycker sin saknad och pratar om fosterfamiljen eftersom det är ett tecken på att han har haft det bra hos dem och även att han anknutit och känner sig trygg med oss. Vi tycker båda att anknytningen gått över all förväntan och har fått en mycket kramgo kille som både kan ta emot och ge kärlek och även uttrycka denna i ord. En klok adoptivmamma sa till oss att den sorg som adopterade barn uttrycker inte innebär att de inte har det bra med sina föräldrar, utan att det faktiskt är två känslor som lever bredvid varandra parallellt. Den tanken har stärkt oss många gånger. Vi är så glada att vi fått vår fina pojke, och att han är äldre är inget vi funderar över så mycket längre. Det är svårt att tänka sig att det skulle kunna vara på något annat sätt.

Familjen Meyrell. Ella, Mathias och Henry.

 

3 Kommentarer »

Första veckan hemma

Nu har det blivit måndag kväll igen och det är faktiskt redan en vecka sedan vi kom hem från Taipei med Henry, vårt efterlängtade barn. Pojken som föddes ungefär samtidigt som vi bestämde oss för att adoptera. Jag (Mathias), Ella och Henry har nu känt varandra på riktigt i två veckor. Det känns egentligen helt otroligt hur snabbt vi har lyckats anknyta till varandra. Det beror egentligen jättemycket på att vår lilla superhjälte så snabbt har accepterat att det nu är vi som tar hand om honom. Han är verkligen duktig på att visa sina känslor för oss; sorg, irritation, tjurighet och en massa glädje – allt finns med, och det är ofta snabba växlingar mellan känslorna. Han vill gärna vara oss till lags och älskar att samarbeta, men ibland krockar det med hans egen starka vilja. Det är bland annat då som man verkligen känner sig som förälder. – Välja sin strid? – Driva i genom sin egen vilja när gränser måste sättas? – Kompromissa? Det är ständiga beslut som dyker upp och som måste tas i stunden. Det är lite jobbigt emellanåt, men också väldigt roligt. Och spännande! Vi har ju fått en färdig liten människa, en femåring som har levt sina första år någon helt annanstans och som i många fall är van vid helt andra rutiner än de som vi håller på att införa. Det är klart att det blir krockar då och då, det hör till. Men Henry kämpar på och har stort tålamod med oss. Ibland gör sig saknaden av fosterfamiljen sig påmind, men vi har blivit bättre på att hantera det än i början och Henry låter oss trösta honom när han blir ledsen. Det har han gjort redan från första början egentligen och det är ju rätt fantastiskt.

Vi är hemma tillsammans alla tre fram till början av oktober, sedan börjar jag jobba och Ella fortsätter vara hemma med Henry. Tills dess kommer vi att hinna med en massa roliga saker allihop. Nya saker! Redan den första veckan har vi haft sparkcykeldebut tillsammans, vi har lagat mat ihop, vi har provat på nya lekplatser, vi har gått på teater för första gången ihop, haft fiol-debut, vi har gått på nya gator och i en ny leksaksaffär, träffat nya släktingar och vänner, spelat Memory ihop (jag och Ella fick rejält med spö) och så har jag och Ella bombarderat Henry med hans nya språk, svenskan. Vi babblar det hela tiden, vi tittar på tecknat med svenskt tal ihop (Mamma Muuuuuu),  vi använder pekboksappar, tittar på Youtube-klipp med svenska barnsånger (succé!!), har börjat titta på ”Fem myror är fler än fyra elefanter” (helt okej, alfabetet och siffrorna är spännande). Det är mycket som fungerar bra mellan oss tre rent känslomässigt och socialt, så därför kan vi jobba en hel del med just kommunikationen. Även om vi inte kan prata svenska med Henry ännu, så känns det verkligen som att vi jobbar ditåt allihop. Henry vet om att han måste lära sig svenska eftersom det är för svårt för oss tröga föräldrar att lära oss mandarin. Med hjälp av oss har han börjat träna på en hel del ord. Det är än så länge bara ett fåtal han använder spontant och aktivt, men vi tror att han lagrar en massa som han senare kommer att släppa loss. Och det är häftigt med uttalet när Henry upprepar svenska ord. Det låter verkligen bra, vilket tyder på att han har bra gehör och förmodligen har rätt så lätt för språkinlärning. Vi har förstått att han tyckte förskolan i Taiwan var tråkig eftersom den var ”för enkel”. Nu har han i alla fall fått en utmaning för intellektet. 🙂  Det erkänt svåra svenska språket. Vi tror det kommer att gå jättebra. Och så har vi skypat med ena delen av storfamiljen! H var lite reserverad till en början, men det lossnade när storebrorsan (6 år gammal) började busa loss och visa upp sina leksaker. Då hängde Henry på med en gång, så det var riktigt roligt och lyckat!

Vi är liksom i vår lilla bubbla just nu och det är viktigt, men vi vill ju också börja ta oss utanför bubblan och det är många som vill träffa oss tillsammans med Henry. Vi tar det successivt och försöker träffa en eller max två personer per gång under begränsad tid, för att det inte ska bli för mycket för H på en gång. Hittills har det gått bra och vi kan inte se att H:s nya tillvaro här på något sätt skulle ha störts av att träffa andra än oss då och då. Det beror säkert till stor del på att han har en trygg anknytning sedan tidigare och att han har bott i en fosterfamilj med ganska många människor och mycket liv och rörelse. Trots det försöker vi ändå ta det lite lugnt för att vara på den säkra sidan. Inom några veckor hoppas vi kunna planera in lite större träffar och evenemang tillsammans. Det ser vi fram emot. Och fler debuter! Cykling, simning… etcetera. 🙂

Ps. Bloggen har fått en ny, mer passande undertitel. 😉 Bloggtexterna hittills har vi beställt i bokform, och det ska bli roligt att få på pränt och kunna bläddra i. I övrigt så fortsätter vi skriva här som vanligt.

Ps2. Vi vill slå oss lite för bröstet när det gäller maten. 🙂 Vi fick rapporter på att H är väldigt kräsen. Visst är han noggrann med vad han äter, men måltiderna har gått över förväntan och H äter nästan allt vi sätter på bordet, inklusive en nästan helt ny frukostmeny som inkluderar både mörkt bröd, hushållsost och mannagrynsgröt. Så mat får han verkligen i sig och vi är extra glada eftersom matlagning är något vi gärna lägger tid på.

Ps3. Glädjande nyheter! Åttaåriga huskatten (som är både supersnäll och ganska konflikträdd) har börjat vänja sig vid Henrys närvaro. Från att ha legat nästan helt still i en hörna under blombänken hela dagarna har katten nu försiktigt börjat komma fram även när H är hemma/vaken. Det funkar allra bäst när femåringen sitter still i soffan och tittar på tecknat. Då dristar sig katten till och med till att hoppa upp i soffan en stund för att mysa med husse och matte. 🙂

Tack för alla fina kommentarer!

Mathias och Ella

 

1 Kommentar »

Tidslinje

Så här presenterade vi bloggen när vi började skriva. Nu är vi hemma med vårt längtansbarn och gör ett första avslut på bloggen. Vi kommer i mån av tid fortsätta skriva här.

Våren 2011 fattar vi beslutet att adoptera. Den här bloggen handlar om vår adoptionsprocess, vår resa mot ett efterlängtat barn. Här skriver vi om stort och smått som händer under vägens gång.

Så här långt har vi kommit i processen:
2011
8 mars: Vi fattar beslut om att adoptera
22 augusti: Första infomöte med Familjerättsbyrån
30 augusti: Föräldrautbildningen startar
5 september: Blir medlemmar i Adoptionscentrum
11 oktober: Föräldrautbildningen avslutas/ansökan om medgivandeutredning skickas in
1 november: Blir medlemmar i Barnens vänner

2012
27 mars: Medgivandeutredningen startar
10 maj: Sista träffen med handläggaren på Familjerättsbyrån
11 juni: Vi får vårt medgivande
26 juli: Ställer oss i kö hos AC till Colombia i första hand men även till Indien och på intresselista till Vietnam och Thailand
25 oktober: Ställer oss i kö hos AC till Etiopien

2013
3 januari: Fattar beslut om att skicka våra papper till Bulgarien då kötiden blivit mycket osäker i Colombia.
15 januari: Blir tvungna att avvakta att skicka våra papper på grund av vår förändrade studie- och jobbsituation
8-18 oktober: Hör oss för om möjligheten att skicka till Taiwan och Filippinerna
22 november: Får besked att vi kan skicka till Taiwan
11 december: Vi inleder processen att förnya vårt medgivande

2014
22/2 Vi får förnyat medgivande.
13/3 Vi får förmedlingsbeslut av Barnens Vänner för att adoptera från Cathwel i Taiwan
24/4 Skickar våra handlingar till Notarius Publicus
7/5 Skickar våra handlingar till UD och Taipei Mission
21/5 Skickar hela vår ansökan till Barnens vänner
26/5 Vår ansökan skickas till Cathwel
17/6 Får bekräftelse på att vår ansökan är på plats på barnhemmet

2015
24/4 Vi uppdaterar våra arbetsgivarintyg
25/5 Får förfrågan om vi vill vara en av de svenska familjer som presenteras gällande en 4-årig frisk pojke. Vi säger ja.
8/6 Svarar på kompletterande frågor från Cathwel
5/8 Svarar på ytterligare några frågor från Cathwel
3/9 Äntligen barnbesked! 13:18
5/11 Vi får 14 nya bilder och Skypetid
6/11 Påbörjar papperssamlande för nytt medgivande
26/11 Första Skypesamtalet
7/12 Vi får vårt tredje medgivande
18/12 Vi får officiellt barnbesked och kontrakten
21/12 Samtycke från familjerätten och vi lämnar dokumenten till Notarius Publicus
23/12 Skickar dokumenten till UD
24/12 Andra Skypesamtalet
30/12 Får tillbaka papperna från UD och skickar vidare till Taipei Mission

2016
12/1 Får tillbaka papperna från Taipei Mission och skickar dem till BV.
14/1 Vår akt skickas till Cathwel
18/1 Vi får kontakt med Henrys halvbröders familjer
28/1 Tredje Skypesamtalet
24/3 Fjärde Skypesamtalet
10/4 Femte Skypesamtalet
27/5 Sjätte Skypesamtalet
23/6 Resebesked 9.45!
13/7 Sjunde och sista Skypesamtalet
15/7 Reser till Taipei, Taiwan
18/7 Träffar Henry för första gången på riktigt ❤
20/7 Vi får Henry i vår vård. Familjedag/fådelsedag.
25/7 Kommer hem igen

/Ella och Mathias

3 Kommentarer »

Hemma!

Så, nu finns lite tid och ork att skriva lite igen. Skulle kunna skriva hur mycket som helst men ska försöka sammanfatta de senaste dygnen. Vi lämnade hotellet vid 19.40 (lokal tid). Henry var lite nervös och ledsen men när vi väl satt oss i vår transport så började äventyret. Han var mycket fascinerad av alla bilar på vägen, flygplatsen och flyget. Vi hade lite tid innan vi skulle gå på planet så vi tittade i en souvenirshop och så fort Henry såg ett flygplan på någon bild så pekade han entusiastiskt på sig själv (och sitt Daeromon-gosedjur) och på flygplanet. Hela resan blev ett äventyr för honom och efter att ha varit vaken i ca 17 timmar sov han i ca 5-6 timmar på planet. Flighttrackingen var spännande. Mot slutet av den långa flygturen var hans såklart lite rastlös precis som vi men ändå vid gott humör. Efter en kort flygresa mellan Amsterdam och Köpenhamn (där det till Henrys besvikelse inte fanns några tv-skärmar på sätena) så möttes vi på Kastrup och tårögda familjemedlemmar och vänner. Henry var inte riktigt så blyg som vi trott men var ändå avvaktande.

Väl hemma i lägenheten fick han se sitt rum som han kände igen från bilder och gick direkt fram och körde med några bilar på mattan. När våra föräldrar som skjutsat oss hem och hjälp oss upp med bagaget gått så kraschade Henry och blev jätteledsen. Efter en stund så fick vi honom att sova och han sov i ca 3 timmar medan vi plockade upp grejer. Resten av dagen var faktiskt mycket jobbig, men mycket gråt, rastlöshet och enorm trötthet hos oss alla tre. Vi fick i oss lite mat i alla fall (ris och frysdumplings) och gick och lade oss tidigt allihopa. Henry vakande till under natten och jag lade mig bredvid honom i hans lilla säng som står bredvid vår och han fick några timmars hyfsad sömn till innan han ville gå upp vid halv sju. Mathias tog en runda uppe med honom och sen tog jag över efter en stund. Han var inte direkt nöjd och fortfarande lite ledsen men vi hade det ändå rätt mysigt när vi tittade i hans album i soffan och spelade lite på plattan. Han gjorde först ett tecken på något han vill göra och jag trodde han vill rita men när han ritat lite gjorde han tecknet igen och då förstod jag att det var vår surfplatta han villa ha. Vi har inte hört honom härma några svenska ord ännu men har försökt uppmuntra honom till det. Nu pekade jag på plattan och sa ”platta” och han härmade! Jag pekade på några föremål till och sa vad det hetta och han fortsatte härma. Så fantastiskt! Detta härmande fortsatte sen under dagen. Han tog också själv fram en pekboksapp på plattan och härmade orden som hördes. Mathias gav Henry, som hade blivit lite ledsen igen, rygg- och handmassage medan jag duschade. Han blev så avslappnad att han nästan somnade över sina fotoalbum vid bordet.

Dagen blev sen bara bättre och bättre även om känslorna åker berg och dalbana. Vi hämtade vår katt hos kattvakten och Henry var ivrig att få leka och blev besviken när Hope gömde sig under hans säng i stället. Vi hade köpt en sparkcykel innan vi åkte och den packade vi också upp och visade Henry som var imponerad en kort stund. Vi behövde hur som helst köpa en hjälm och gick iväg en liten runda och fick tag på en. Det roligaste var dock Superbussen, som vi tog hem. Eftermiddagen hemma blev jättemysig. Henry ville inte prova sparkcykeln utan leka inne vilket vi gjorde. Efter ett tag började han rita. Han hämtade ett litet pennskrin han fått med sig och bad mig vässa blyertspennan som fanns där. Jag gick ut till köket för att göra det och efter en stund kom Henry och sa ”mamma” och visade mig en linjal som också fanns i pennskrinet. Både jag och Mathias fick tårar i ögonen! Sin fostermamma kallar han Mammi men mig för Mamma. Jag lagade sojafärssås och spaghetti till middag och när Herny såg färssåsen på spisen visade han tydligt att han inte vill ha den och vi visade att vi skulle ha spaghetti också. Han nickade gillande åt pastan. När vi satt oss la vi upp pasta och lite lite sås på hans tallrik. Han visade igen att han inte ville han men vi visade att han kunde smaka bara lite, vilket han gjorde. Och han gillade det och ville ha mer, när jag frågade! Så nöjd jag blev! Läggningen idag blev jättesmidig. Han ville titta igenom sina album, vilka har blivit som trygghetsobjekt för honom. När han var klar la vi dem på nattduksbordet och när vi klappat lite på honom en stund så somnade han utan en tår. Vår lilla hjälte!! ❤

Ella och Mathias

4 Kommentarer »

Första dagarna som familj

Hej igen från Taipei! Sista kvällen, lördag. Det har hänt så mycket de senaste dagarna att det skulle vara i stort sett en omöjlighet att sammanfatta i nuläget.För många tankar, känslor och händelser helt enkelt. Just nu, vid 22.30 lokal tid testar vi alla fall att skriva några rader efter att till slut ha lyckats natta en tapper liten kille som blev jätteledsen på väg tillbaka till hotellet en kvällsutflykt till Taipei 101 (en av världens högsta byggnader med fantastiskt utsiktstorn). Anledningen till att Henry blev så ledsen var att han saknar sin fostermamma som han blev väldigt fäst vid under sina första år. Ikväll pekade han på en metro-station på kartan och ville att vi skulle åka dit efter Taipei 101. Stationen är helt okänd för oss, men det är säkert så att det är den station som ligger närmast fosterfamiljens bostad. Vi har verkligen förstått nu hur väl fosterfamiljen och speciellt mamman har tagit hand om Henry. Det blev så tydligt på överlämningen i onsdags. För min (Mathias) del känns det fortfarande för nära och känslosamt att skriva om i detalj, så det väntar jag med till en annan gång. Men i korthet var det ett mycket fint möte med en fantastisk fosterfamilj. Förutom fostermamman var även -pappan och -systern med.

Dagarna som har följt på överlämnandet har till stor del varit jättefina med många upplevelser, lekar, utflykter och skratt. Henry har varit otroligt accepterande gentemot oss. Men separationen från fm är samtidigt jättesvår för honom och gråtandet och saknaden har ökat lite de senaste två dagarna. Det blir mycket bläddrande i de fotoalbum han fick med sig vid överlämnandet. Så fort saknaden gör sig påmind så plockar han fram albumen. Han gråter inte varje gång han han tittar i dom, men man ser hur minnesbilderna kommer tillbaka genom fotona. Vi tänker att när han väl gråter så måste han få göra det så länge det behövs. Så viktigt! Ikväll var det första gången Henry var riktigt ledsen när vi var ute på stan. Tidigare har det varit på hotellrummet på kvällen när det har närmat sig läggdags eller om han har varit extra trött. Idag tänker vi att det verkligen var kopplat till den station han visade oss på kartan som vi inte kunde åka till. Tänk att han visste precis i vilken ficka jag hade kartan! Han gick rakt fram till mig när vi stod still vid ett tillfälle och plockade upp den och pekade ut stationen. Han vet dessutom att vi ska flyga till Sverige väldigt snart. Detta var hjärtskärande för både mig och Ella.

Sorgen tillhör såklart det jobbiga på den här resan och ska få göra det, men faktum är att det positiva har verkligen övervägt hittills. Även om vi inte pratar samma verbala språk så har vi hittat ganska bra sätt att kommunicera ändå. Vi har en liten pärm med bilder och text på kinesiska. Där har vi haft stor nytta av ett gilla-ansikte och ett ogilla-ansikte. Med hjälp av det kan Henry peka ut för oss om han tycker om eller inte tycker om något i vardagen. Vi kan tex. peka på bild/text med pommes frites och då svarar H om han vill ha det genom att peka på ansikte. Han kan också visa om han är glad, ledsen eller arg med andra bilder/texter. Idag gjorde han en kombo när vi åt dumplings. Han var färdig före oss och var lite uttråkad och lekte med sin bil på bordet. Han pekade på arg. När vi sedan förklarade att vi skulle gå iväg och åka rutschkana efter middagen gjorde han ett kryss med fingrarna över ”arg” och ”ledsen” och pekade på glad. Och det syntes ju i ansiktet och kroppsspråket också att han var väldigt glad i det här läget. Det är värt att påpeka att H är en väldigt intelligent och tydlig och verbal kille, så det måste vara frustrerande för honom att inte kunna göra sig förstådd med oss. Men han kämpar på och det gör vi med.

Som vi förstår det så har Henry en bra familjekänsla med oss. Vid hotellfrukosten har han ständig koll på oss och vill att vi ska hålla ihop alla tre, hela tiden. Han klarar inte att sitta still när inte alla är samlade och det finns många andra fina exempel på att han accepterar oss och känner att vi hör ihop. Fysisk kontakt till exempel är inga problem och vi får lov att trösta honom och vara nära när han är ledsen.

Vi tänkte inte skriva så mycket mer just nu eftersom vi är rejält trötta och vill gå och lägga oss, men jag (Mathias) måste bara få dela med mig av en mysig stund från i natt. Jag sov i mitten, Ella till vänster och Henry längst ut till höger. Jag låg vaken en stund och märkte  då hur Henry gradvis flyttade sig närmare mig där han låg med ryggen mot mig bland alla sina gosedjur och till slut hade han sitt lilla huvud under min haka och ena benet över mitt. Det var enkelt att somna om då kan jag säga. 🙂

Ok, snart klart. Taipei är en fantastisk stad, men nu börjar både jag och Ella längta hem till vår egen säng och vardag. Hotellhäng och att äta på sittandes på golvet i all ära, men nu vill vi faktiskt hem till normala rutiner. Imorgon packar vi under dagen och sen tar vi nattflyget hem. Det har som sagt hänt så mycket här så vi får nog anledning att tänka tillbaka och dela med oss av mer. Kram på er!

Mathias och Ella

4 Kommentarer »

Hotellrumshäng

Idag blir det ett lite kortare inlägg. Kan väl passa bra efter de senaste. 😉 Dagen har varit jättefin och intensiv. Vi mötte upp på Banciao en stund där vi lekte och gick igenom en del viktiga frågor som vi skrivit ner tidigare. Vi fick jättefina och viktiga svar om Henry av fostermamman och Ann. Bilarna och kojan vi byggde tillsammans var mest uppskattade den här förmiddagen. På väg tillbaka till hotellet med Metron var Henry både trött och lite ledsen och somnade en kort stund mot Ellas axel. Efter denna powernap var han pigg igen och ville gärna ha lite lunch, så vi handlade mat och snacks på Wellcome. Ann var med på hotellrummet en liten stund och sedan var vi själva med Henry resten av eftermiddagen. Vi måste bara få säga: Den här lilla killen är min och Ellas nya hjälte. Hans acceptans, tillit och tålighet så här långt i den här märkliga situationen är helt fantastisk och är mer än man egentligen kan begära. ❤ Eftermiddagen gick åt till lek, lek och mer lek och lite snacks. Legobygge, bollkastning, såpbubblor, snabba bilar men även upptäcksrunda i rummen hann vi med. Klockan fyra kom Ann och hämtade honom på hotellet och Henry talade om för henne att han hade haft en bra dag med oss. Vi var också nöjda med hur bra allting hade flutit på.

Nu försöker vi göra oss redo mentalt för onsdagen som blir den största dagen under den här veckan. Det blir separation för Henry från fosterfamiljen med allt vad det innebär (jättemycket!!!) och han blir en del av vår familj istället. Vi tror det kommer att bli en bra dag även om det kommer att vara mycket känslor och ganska jobbigt. Och tänk: Från och med imorgon ska vi alltså bo tillsammans allihop! Detta kommer vi att skriva om här så småningom, men vi vet inte exakt när. Tid och ork får avgöra.

Tills nästa gång…

Kram Mathias och Ella

henryellasåpbubblor

6 Kommentarer »

Första mötet IRL! Bollhav!

Ojojoj, vilken dag! Mycket nervösa satte vi oss i taxi i morse för att åka till Banciao foster family center där vi skulle träffa Henry, fostermamman och Ann (socialarbetaren). Vi var först och stod i en liten vänthall med leksaker, små kontorsbås och några barn och vuxna lekte.Kvinnan som tog emot oss frågade vem vi skulle träffa och vi sa Henrys kinesiska namn och precis då kom han och fostermamman in genom dörren med sin gröna Kånkenväska på ryggen (som vi skickat ner). Han var lika nervös som vi och tittade inte på oss. Vi blev visade upp till ett litet rum och Ann anslöt efter en liten stund. Vi tog fram några kuddar och slog oss ner på golvet. Henry placerade sig med ryggen mot oss. Trots nervositeten så var det en avslappnad stämning i rummet. Alla förstod ju att det måste få ta tid. När de bilar vi tagit med kom fram vände han sig gradvis mer och mer mot oss och det här med att han inte tittade på oss blev till en busig lek en liten stund. Sen lossnade nervositeten efterhand på bägge håll. Vi lekte med bilar, den hoppande spidermanleksaken som vi använde vid en skype. Vi byggde höga torn med Duplo och Henry skrattade högt när det rasade. Henry hade gått upp tidigare än vanligt (han är morgontrött) och hade inte ätit frukost så han fick en slags sushirulle att äta på medan han lekte. Vi tittade också på de foton som Henry tagit med kameran vi skickat ner. Mycket lyckat! Han hade tagit många bilder på fosterfamiljen, deras katt, och en nära kompis. Det är fantastiska bilder och vi kommer att göra en fotobok av dessa så småningom. Vi pratade också lite om Henrys bröder i Sverige och berättade att vi ska skypa när vi kommer hem.

Efter ett par timmar tog vi taxi till ett köpcentrum med lekland. Det är svårt att vara ute i denna här hettan. Jag (Ella) fick för första gången spänna fast min son med säkerhetsbälte och Mathias fick hålla honom i handen när vi gick över gatan! Väl framme började vi med att äta eftersom det var lunchtid. Vi bjöd Ann på pasta men Henry ville inte ha någon mat och blev otålig efter ett tag för han ville ju leka. Vi gick till ett gigantiskt bollhav med stora rutschkanor och tunnlar och en hel del andra leksaker. Vi lekte och åkte i ungefär en och en halv timme utan avbrott. Pust! Henry höll koll på oss hela tiden och gav oss bollar vi skulle ha när vi åkte, vinkade åt oss att komma upp och vi hade hur kul som helst. Det prövades också studsmatta och bil. Han pratade med oss hela tiden både på kinesiska och med kroppsspråk och vi förstod varandra rätt bra där inne i leklandet. Vi tog sen en paus och Henry ville ha Bubble Tea och det ville jag och Mathias också prova då vi hört mycket om det. Vi tänkte först att han skulle ha en och jag och Mathias dela på en men Henry sa att vi skulle dela på en alla tre. Så det gjorde vi. Tre sugrör i en plastmugg! Gott var det och kul att vi delade på den!

Innan vi tog en omgång till i bollhavet så skulle vi gå på toaletten. Henry följde med Mathias in på herrarnas och skötte sig själv. När han var klar knackade han på in till Mathias. Henry gick också och letade efter mig inne på damernas <3. Efter ytterligare en timme i leklandet började vi bli färdiga för dagen men Henry hade energi för säkert två timmar till. Vi tog hur som helst en liten runda till i köpcentret och Henry var rätt så speedad och ville leka i spelhallen där det fanns både bilar och tåg. Han tryckte på ALLA knappar och drog i alla spakar som fanns. Motvilligt fick han slita sig därifrån när vi skulle möta upp fostermamman på Banciao igen. Det blev taxi tillbaka. Det är så billigt i Taiwan! När fostermamman skulle hämta Henry frågade han om de kunde gå till leklandet igen men det kunde dom inte och då blev han ”mad”. (Alltså grinig, inte galen. 😉 ) Vi tog detta som ett tecken på en lyckad dag! Vi hade följe med Ann en bit på väg hem och hon sa att hennes förväntningar på dagen hade överträffats. Jätteroligt att höra!

Efter  en virrig hemfärd med avstigning på fel tunnelbanestation och en fiskburgare på Mos Burger landade vi vid åttatiden på hotellrummet igen. Trötta, svettiga men mycket glada! I morgon är planen att spendera några timmar med Henry (och Ann) på hotellet. Det ser vi verkligen fram emot!

/Ella och Mathias

9 Kommentarer »

På plats

Kvällen före! Just nu sitter vi med varsin mugg te efter att ha utforskat en liten del av Taipei under dagen. Annat var det igår ikväll. Efter en resa över mer än halva jordklotet som började med ett Öresundståg som inte ville stanna på Kastrup.(Nej, vaaa?) Efter lite stress i magen och ett riktigt fullknökat tåg från Tårnby hann vi ändå med god marginal med vårt flyg klockan tjugo i tre på eftermiddagen. Flygresan med byte i Amsterdam var i sig ganska händelselös men det var svårt att somna på flyget till Taipei. Jag (Mathias) hann klämma två långfilmer på biosätet i min insomnia och Ella en. På Schiphol upptäckte vi att vårt flyg gick vidare till Manila, vilket resulterade i att vårt rejält stora Boeing transporterade vad vi uppfattade som otroligt många människor. Vi såg påsläppet från våra platser och det tycktes aldrig ta slut! Något försenade från take off landade vi hur som helst i Taipei på lördagen vid 15-tiden. (Ca 9 Sverige-tid). Efter fotografering och fingeravtryck i tullen på flygplatsen hämtade vi bagaget och mötte upp Mr.Wang, mannen som har bokat hotell och fixat vår transport. Hotellet vi bor på, Howard Serviced Suites, ligger ganska långt från flygplatsen mitt inne i Taipei så det tog en stund att ta sig in med Henrys van.  Lite sightseeing från bil är i och för sig alltid trevligt. Gammalt samsas verkligen med nytt i Taipei med omnejd. Vad gäller bilar verkar dock alla ha nya!  Howard Suites är ett mysigt hotell med mycket trevlig och hjälpsam personal och god frukostbuffé. Själva boendet är precis vad vi behöver och vad vi tänkte oss när vi planerade. Det finns både vardagsrum/pentry, toalett, sovrum med stor säng och ett fint badrum med både badkar och dusch. Pentryt är lite doityourself med japansk vattenkokare, vask, mikrovågsugn och en portabel spisplatta. Vi gillar det. Det känns lite hemtrevligt. Just nu spelar Jonathan Johansson låten Sommarkläder på Spotify. Det passar bra, för inget annat än sommarlätta kläder funkar här. Det är varmt på det där sättet som känns som att typ ständigt befinna sig i ett växthus. Glöm regnkläder även om det faktiskt regnar en del under den här perioden! Ta med paraply ut istället. Temperaturen har hittills legat på omkring 30-35 grader och det blir inte svalare under dagen/kvällen/.

Självklart har vi hunnit smaka på den lokala maten.Det är en av våra favoritsysselsättningar på våra resor, ätandet. Första middagen (lördag) intog vi på en foodcourt under ett köpcentrum. Det fanns 20+ mindre matställen och endast ett av dessa hade lite beskrivning av maten på engelska. Och vi kan inte läsa kinesiska och äter inte kött, så vi beställde någon slags vegetarisk sopp-meny med smårätter, nästan i blindo. (Nej, det går inte heller att utläsa från bilderna vad det är i maten). Middagen visade sig ändå vara ok och rejält mättande, men vi vet att Taipei kan bättre än så i matväg, även för vegetarianer. Efter lite inköp i en lokal mataffär så gick vi tillbaka till hotellet. Tröttheten och sömnbristen tog nu ut sin rätt och vi däckade i vår sköna säng klockan nio på kvällen.

Söndag. Efter nästan tolv timmars fantastiskt välbehövlig sömn gick vi upp och intog frukostbuffén som hade en bra blandning av välkänd och icke välkänd mat. Idag tog vi det välkända för att vi tyckte vi behövde det. 🙂 Väldigt gott, men kaffet (Americano) var så tunt att det inte gick att dricka. Tur att Mathias hade fått tips om att ta med eget. 🙂 Idag passade vi på att göra en utflykt till Taiwan Handicraft Promotion Center. Det var en mycket bra blandning av historia/kulturcenter och souvenirshop på totalt fyra våningar. Tur att vi hade gott om tid att titta oss omkring! Efter det tog vi en vandring i Taipei utan egentligt mål, förutom att hitta lite lunch. Vilket vi gjorde genom att äta dumplings på ett s.k. hål i väggen. Och vilka dumplings, för 5.50 NTD styck (i svenska kronor i princip ingenting). Fjorton av dessa ny-ångade små mästerverk åt vi, i det lilla utrymmet innanför disken där de även satt och gjorde knytena. (Vi ville ha en bild på tillverkningen men vi fick ett nej när vi frågade.) Därefter gick vi lite omvägar och letade upp Chiang Kai-Shek Memorial Hall. Det är en mäktig byggnad till Taiwans (R.O.C.) store landsfaders minne. Det tempel-liknande monumentet dit kineser från hela världen vallfärdar ligger i ett stort parkområde där även National Theatre och National Concert Hall ligger, inhysta i supervackra tempelbyggnader. Efter det här besöket behövde vi komma tillbaka till hotellet, så Ella vinkade världsvant in en gul taxibil. 😀 Kvällens middag handlade vi på Taiwan Buffet i närheten av hotellet. Den här gången var det lättare att se vad vi kunde äta och personalen pratade lite engelska. Vi fick med oss en god blandning av rätter som vi åt på hotellrummet. Tacksamhet: Flera av de ställen vi har besökt hittills har kommit från våra fina adoptiv-vänner. Tack så mycket! Det är guld värt när en besöker en ny kontinent, ett nytt land, en ny stad. 🙂

Så, nu är vi alltså här. Med varsin uppdrucken mugg te. Det är söndag kväll och imorgon ska vi påbörja det som är syftet till att vi faktiskt är här, det som ska inleda ett nytt kapitel i våra liv. Vi ska träffa vår son Henry för första gången. Vi är glada, nervösa, spända, förväntansfulla och har fortfarande en känsla av i overklighet i kroppen inför det som komma skall.

Ella och Mathias

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1 Kommentar »

Sista Skypen

Då har vi avslutat det sista Skypesamtalet med Henry. Han var i början ledsen för att fostermamman gick iväg en stund. Men efter att ha ätit någon slags pudding så var han på bättre humör och ville leka. Vi lekte lite med bläckfisken som han hade förra gången sen lade han pussel och ritade och hade rätt mycket fokus på det. Vi var igår i två olika asiatiska matbutiker som finns i närheten och köpte lite olika grejer, bland annat lite Taiwanesiska riskex (Want Want) och några snackspinnar (Pocky) som vi åt framför kameran. Henry kände igen dem! Det blev mycket praktiskt prat såklart. Det fosterfamiljcentra vi ska träffas på är mest bara en lokal som vi förstod det och bara lite leksaker. Vi kommer inte vara där så mycket utan göra olika grejer runt om i stan. Ann kommer att vara med och hjälpa till. Han gillar att leka i vatten så vi ska försöka ta oss till en vattenland som finns där. Det kommer vara väldigt varmt och regnigt så Ann föreslog att vi ska ta med grejer för Henry att göra på hotellet om vi inte kan vara ute. Hon sa att han gillar pussel, lego och Henry ville att vi skulle ta med bilar vilket vi såklart ska göra. Fostermamman som kom tillbaka efter ett tag och vi pratade lite kom kläder och vi kommer att få sju set kläder och två par skor med. Jättebra att veta så vi kan packa lagom mycket. Vi pratade om hur vi kommer jobba med språket och hur vi ska underlätta kommunikationen i början. Vi visade det veckoschema vi gjort och Henry verkade tycka att det var spännande. Där fanns en bild på vår katt och det visade sig att fosterfamiljen också ha en katt men den har tydligen ”bad temper”.  Ann tipsade också om Google translate och sa att översättningen är bättre från engelska till kinesiska än från svenska till taiwanesiska, kan vara bra att veta. Henry är såklart ledsen över att behöva lämna fosterfamiljen och nervös för att inte kunna göra sig förstådd men han blir glad när vi pratar om att det är många som längtar och vill träffa honom. Han ser fram emot att få träffa sina bröder. Vi måste bara med hjälp av Ann göra det tydligt att de inte bor i samma stad och inte pratar kinesiska så han är förberedd på det och inte blir besviken. Vi tänkte att så snart vi landat Skypa med dem. Även fast vi märkte att Henry är känslig så tyckte vi att det blev ett bra samtal. Ann sa att språkbarriären säkert kommer leda till en hel del frustration och ilska hos Henry och att vi kommer behöva ha stort tålamod. Det är vi förberedda på. Ann sa att när han har lärt känna oss och anknytit och lärt sig lite svenska så är han en jättefin och smart kille och det har vi också förstått <3. Han ville inte vinka hejdå när vi skulle avsluta och var (låtsades?) helt inne i sitt pussel. Men det var så skönt att kunna avsluta med ”see you at monday” <3.

Det sista dagarna har vi handlat grejer, städat och börjat packa. Vi har köpt presenter till de viktigaste personerna. Fostermamman (familjen) ska få en fin glasängel från ett litet glasblåseri i närheten av min familjs sommarstuga. Ann ska få ett glashjärta därifrån. Till Cathwel har vi köpt två pussel och några fingerdockor. Allt känns fortfarande overkligt. Många vänner har hört av sig och velat träffas innan vi åker och det är också bekanta som känner till adoptionen som hört av sig för att önska lycka till. Det känns härligt och visar hur stort detta är. I morgon firar jag och Mathias tio år som par och dagen efter flyger vi för att hämta vår son! ❤

/Ella

6 Kommentarer »