langtansbarnet

Vårt liv med ett efterlängtat barn

Utredningen!

Efter en natt med en hostig och orolig son blev det VAB då han vaknade med feber. Han fick energi igen när Alvedonen kickade in. Vi har haft det lugnt och riktigt mysigt och har till och med gjort pepparkaksdeg.

Det blev ännu bättre när mejlet med vår utredning damp ner i inkorgen. Äntligen! Jag hade faktiskt funderat tidigare i dag på att skriva och fråga vår handläggare om hur det går. Men det behövdes inte nu. Vårt ärende ska upp i nämnden i mitten på december och inget kommer i mellan. Den ska vara hos dem 4/12 så det är rätt snabba puckar nu. Men jag och Mathias ska gå igenom den ikväll och skicka korrigeringar. Efter en snabb genomläsning är det bara några mindre grejer. Skönt!

Det är en speciell och lite underlig känsla att läsa om sig själv och sin familj. Även om jag inte varit orolig denna gång så är det skönt att läsa handläggarens bedömning där och inte ser några hinder för oss att adoptera ett syskon och att hon bedömer att Henry har utvecklats bra hos oss.

Idag är en bra dag!

/Ella

Annonser
1 Kommentar »

Segt!

Ja, den här processen börjar segt. Vi samlade papper rätt snabbt men vår handläggare verkar vara av den sega typen. En månad efter hembesöket har hon inte ens ringt Henrys skola för referens. Suck.

Vet att hon klargjorde förutsättningarna när vi sågs. Att det kunde komma in yttranden och återrapporter som hon var tvungen att prioritera. Men det är jobbigt att bli bortprioriterad. Det är vårt liv och vår tid som går. Våra papper som behöver förnyas och uppdateras. Verkar vara så godtyckligt hur handläggare arbetar. Känner en familj som fick sin utredning bara någon dag efter de träffat handläggaren och detta är i samma kommun.

Hoppas i alla fall att hon fick en lite push av mitt mail. Vill gärna få iväg ansökan så den ligger där den ska.

Vi går nu in i premiärvecka och har en intensiv period framför oss. Skönt att ha något att göra.

/Ella

 

 

1 Kommentar »

Hembesök

I morse var vår handläggare här på hembesök. Henry var lite blyg precis i början men det släppte snabbt. Vi gick en rundvandring i huset och sen satte vi oss ner för att prata. Handläggaren frågade Henry om hon fick ställa några frågor till honom och undrade var han ville sitta. I köket eller i soffan. Henry valde soffan. De började prata om jag och Mathias visst inte riktigt vad vi skulle göra men efter en liten stund satte vi oss också ner i soffan tillsammans med dem.

Handläggaren frågade lite hur han tror att det blir att få ett syskon. Vi pratade också lite om vad det betyder att vara adopterad – vilket Henry hade full koll på. Sen kom vi in på hur vår familj är, vad vi gör tillsammans och så. Handläggaren förklarade också att hon kommer att skriva en utredning som de ska läsa i Taiwan för att hitta ett barn som passar ihop med oss. Hon frågade Henry vad han tyckte att hon skulle skriva om vad som är bra med just vår familj och varför ett syskon skulle komma till oss. Henry svarade då (lite blygt) ”För att vi älskar varandra” och kramade mig och Mathias ❤ Helt mitt i prick! Jag och Mathias blev båda överrumplade och rörda över det fantastiska svaret. Tror handläggaren också blev det 🙂

Hembesöket var den sista träffen vi behövde för utredningen. Nu ska handläggaren ”bara” skriva ihop det hela. Sen ska vi få förmedlingsbeslut (när Barnens vänner bekräftar att de vill förmedla den här adoptionen) och översätta alla papper innan de kan skickas till Taiwan.

/Ella

 

Lämna en kommentar »

Utredning

Dagarna har rullat på och det har varit svårt att få tid och ork att skriva. Hur som helst. Vi har haft vårt första möte med vår handläggare. Det gick bra. När vi har haft kontakt per mail tycker jag hon känns rätt så opersonlig men när vi träffades på riktigt så kändes det bra. Det var mer som ett samtal och inte någon jobbig utfrågning.

Vi fick berätta lite om hur livet förändrats sen vi blev föräldrar och hur de känns. Vi fick också beskriva varandra som föräldrar 🙂 Sen pratade vi också om Henry och hur det har gått för honom under det här första året. Vi gick också igenom vad som behövs göras nu för utredningen. Vi hade samlat in en del papper hon behövde, men det är några kvar.

Vi ska under veckan som kommer ha ett hembesök. Förutom att vår utredare ska se hur vi bor så ska vi gå igenom och uppdatera den gamla utredningen och hon ska även prata med Henry. Sen ska hon sammanställa det hela och vi pratade om vilket tidperspektiv det handlar om för utredningen att bli klar. Hon sa hon måste säga fyra månader (!) eftersom hon inte kan lova att den blir färdig innan dess. Fyra månader är alltså maxtiden. Det beror på om hon får in annat jobb som måste gå före och andra saker som händer. Min gissning och önskan är att det kommer gå snabbare. Det finns trots allt en grund i vår förra utredning. Vi får se.

Idag har vi varit på kulturnatt och det blir såklart på ett annat sätt nu när vi har Henry än det var för några år sen. Mathias var tyvärr tvungen att jobba men jag och Henry var på teatern och medverkade i en improviserad interaktiv scen från den produktion vi jobbar i, det var riktigt kul! Vi tog också en tur på stan och mötte den Svensk-Taiwanesiska vänskapsföreningen som finns här vid ett informationsbord. Henry fick en karta över Taiwan och Taipei och blev jätteglad!

/Ella

1 Kommentar »

Storebror!

”Nu ska vi berätta nåt jätteroligt för dig”, säger vi till H vid frukostbordet. Farmor är också med den här morgonen. Hon har varit barnvakt och har sovit över. Fullkomlig uppmärksamhet från sexåringen. Han känner nog av att det här är något utöver det vanliga. Sen: ”Du ska bli storebror.” En uppriktig glädje och förväntan sprider sig snart i hans ansikte…

Ja, idag lämnade vi äntligen beskedet till H om det vi har vetat om ett tag, att han ska bli storebror till en flicka eller pojke från Taiwan. Vi har väntat ett tag på det ”rätta” tillfället och eftersom vi har nu har fått vår första tid med en handläggare på familjerätten så var det verkligen dags. Frågan om när detta stora ska ske är en av de första vi får. Såklart. Vi förklarar att det kan ta lite tid. ”Ett år?” ”Nja, troligtvis längre tid.” ”Lika lång tid som det tog att få mig?” ”Nej, inte så lång tid, men det är jättesvårt att säga exakt”. För det är det ju. Det är många möten och många papper som ska skickas in. Vi höftar till slut nånstans kring två år – men hoppas såklart på kortare tid.

När det hela har sjunkit in en stund säger H att han först trodde vi skojade och vi förklarar att vi aldrig skulle skoja om det här. H går sedan vidare med att han tycker barnet ska heta Henrik, eller Henry om det blir en pojke. ”Nja, det kan bli svårt när vi kallar på er, då vet ni ju inte vem av er som ska komma.” 😉 Snart går det också upp för H att det blir en resa till Taiwan tillsammans. Detta kan jag tänka mig blir något av det största i det här jättestora om några år. Att få återse sitt födelseland. Både sorg och glädje kommer det att bli. Ingen fråga från H om vi kan besöka fosterfamiljen – än så länge. Men det kommer ju och då får vi prata om det.

Alltså, ett besked denna morgon 19/8 2017 som mottogs med glädje och förhoppningar av vår stora lilla älskling, precis som vi hoppades på.

Fortsätt gärna följa oss på vår resa mot vårt andra längtansbarn!

//Mathias

”Kom, stanna hemma här med mamma
Vi kan prata med varandra
Dricka te och äta kaka
Kom vi minns, minns tillbaka
Har du samma drömmar nu
Om att du ska bli kung-fumästare och president
Bror säg mig vad som hänt
Min bror, käre storebror”

Laleh, Storebror

 

1 Kommentar »

Redo

Nu har vi fått pärmen från Barnens vänner som sakta men säkert kommer fyllas med papper under resans gång. Längtar inte direkt efter allt pappersarbete men det att bara att göra det. Vi har också fått får första tid inbokad hos familjerätten för vårt medgivande i början på september. Det blev samma handläggare som skrev vår återrapport (i höstas). Känns bra tycker jag, lite osäker då hon inte arbetat med just adoption så länge, men okej. Henry har i alla fall träffat henne och det är bra. Hon kommer att prata med honom under denna utredningen när hon gör hembesök.

Vi är redo att dra igång nu! I helgen tänkte vi berätta för Henry… 🙂

DSC_0799

/Ella

Lämna en kommentar »

Det börjar dra ihop sig

Då har det gått över ett år sen vi kom hem med H och vi börjar ladda för att dra igång nästa process. H vet fortfarande inte någonting. Vi låter honom börja skolan i lugn och ro först (på onsdag!). Längtar så efter att få berätta 🙂

Vi väntar just nu på att en handläggare från familjerätten ska höra av sig så vi kan börja utredningen.  Vi skickade i början på maj i väg vår ansökan för medgivandeutredning och fick besked att det var 2-3 månaders väntetid. Detta hade vi räknat med. Nu har det gått tre månader. Vi mailade sektionschefen idag och frågade hur det går, men har inte fått svar än.

Igår kväll gjorde vi en adoptionsanmälan till Barnes vänner och betalade in registreringsavgiften så nu är vi igång där i alla fall. Så kul! Vi valde Cathwel i Taiwan även denna gång.  Väntar på en bekräftelse på att de fått vår registrering.

Känns kul att blogga igen. Får se hur mycket tid det blir när jobbet snart drar igång igen. Men vi ska försöka hålla er uppdaterade 🙂

/Ella

 

1 Kommentar »

Milstolpar

Idag, nästan sex månader efter att vi blivit familj så hade vi barnvakt för första gången. Jag och Mathias hade pratat om det en del oss emellan men var lite osäkra på om Henry var redo. I mellandagarna var jag barnvakt till två av Henrys kusiner hemma hos oss och detta öppnade upp för samtal med Henry om att han också kan ha barnvakt någon gång. Han tyckte detta lät kul och vi pratade om vilka som skulle kunna passa honom. Han verkade verkligen vara redo. Vi bokade in ett biobesök och bestämde vem som skulle vara barnvakt och han var helt med på noterna och taggade inför detta i flera dagar. I dag var det alltså dags och det kunde inte gått bättre. Kändes jättekonstigt att lämna honom men jag var lugn för jag visste att han skulle bli väl omhändertagen av vår vän ❤ Henry hade nästan inte tid att säga hej när vi kom tillbaka för han var helt inne i ett Nintendo 🙂

Jag och Mathias har också pratat fram och tillbaka när det gäller syskon. Det är en lång process – orkar vi en gång till? Men idag fattade vi beslutet att vi vill göra en adoption till. Henry har pratat mycket om att han vill att det ska bo ett barn till här hemma som han kan leka med. Vi känner verkligen att det är viktigt att han får ett syskon. Han är otroligt social och omtänksam och kommer bli en fin storebror. Jag har heller aldrig sett mig som en enbarnsmamma eftersom jag kommer från en stor familj. Klart att det känns lite läskigt också. Kan det bli lika bra en gång till? Kan vi få ett lika underbart barn till? Vi hoppas och tror det! Enligt vår stads regler så ska man har varit hemma i ett år innan man får påbörja utredning för syskonmedgivande så vi måste vänta till i sommar. Helst ska det barn man redan har ha börjat förskola/skola också då det kan väcka mycket hos barnet. Henry kommer börja förskoleklass efter sommaren men eftersom han gått i skola i Taiwan så är han inte främmande för den typen av institution. Vi har sett hur han vågar ta kontakt med både vuxna och barn på öppna förskolan vi går på så det kommer säkert gå bra även om det blir en omställning för oss alla.

Vi kommer att vänta med att berätta för Henry om syskonplanerna tills vi startar utredningen och det drar igång på riktigt men med med detta inlägg börjar vi ett nytt kapitel i Längtansbarnet.

/Ella

 

2 Kommentarer »

Julhälsning

Vi har fått skriva om våra erfarenheter att adoptera ett äldre barn i Barnens vänners tidning. Här är texten om ni vill läsa 🙂

God jul!

/Ella, Mathias och Henry

Vi kom hem i slutet på juli med vår son Henry som då var 5 år och fyra månader. När vi skulle skicka in vår ansökan resonerade vi som många gör att vi ville ha ett så litet barn som möjligt. Vi tänkte att det är lättare för ett litet barn att hantera flytten språkligt och anknytningsmässigt. Ett litet barn tänkte vi var mellan ett och tre år och räknade snarare med att få ett barn närmare tre än ett. Vi var dock medvetna om att även ett litet barn har med sig mycket när det gäller separation och anknytning. På vår ansökan fyllde vi i en åldersbegränsning på ”ej fyllda tre” men hade en öppet medgivande. Under väntan följde vi utvecklingen i Taiwan och läste de rapporter som BV skrev efter sina resor. Vi tog fasta på att Cathwel, där vi hade våra papper, hade många barn i 4-5 års åldern som behövde familj. Som väntande uppmuntrades vi att fundera över att öppna upp för ett lite äldre barn. Detta hade vi med oss i bakhuvudet. Så i maj 2015, när vi väntat i ett år, kom ett mail från BV som undrade om vi ville vara med i en presentation för en frisk pojke som nyss fyllt fyra. Jag, Ella, blev såklart glad över förfrågan samtidigt som det kändes nervöst och stort att säga ja till ett så stort barn. För Mathias var det inte en lika stor grej. Men vi behövde inte lång tid att bestämma oss för att svara ja. Att han var frisk var viktigare för oss än att det var ett ”litet” barn. Vi visste heller inte hur länge vi skulle få vänta om vi tackade nej och vi tyckte att vi hade vår chans. Vi bestämde att vi skulle fatta det slutgiltiga beslutet om vi blir matchade. Vi fick vänta ända till september innan Lisbeth ringde och berättade att vi hade blivit matchade med ”finpojken”. När vi kommit hem och läst den tjocka luntan vi fått på mail och därefter tittat på bilderna så hade alla tvivel försvunnit. Det här var vår kille. Vi hade ju också fått några månader på oss att fundera igenom det hela. Vi hade undvikit att berätta om förfrågan för någon då vi inte ville höra allas olika åsikter utan helt själva fatta beslutet.

Det man kan tänka på när man tar emot ett lite äldre barn är att även om man missat några år av barnets liv så har man hela livet framför sig tillsammans. Även om man kan tycka att en femåring är ett stort barn så är det inte så stort. Det klarar mycket själv men behöver sina föräldrar precis lika mycket som en 2-åring. Viktigt att tänka på är att ett äldre barn är väldigt medveten om vad som händer, även om man inte kan prata om det den första tiden. Att förbereda Henry på vad som ska hända har varit mycket viktigt. Hela hans värld har vänts upp och ner och att ge honom möjlighet att få lite kontroll över vad som ska hända tror vi har stärkt anknytningen och gjort honom trygg. Vi har använt mycket bilder och foton och själva ritat seriebilder. Bildsökning på nätet har varit ovärderligt. Inför hemresan hade vi gjort en fotoserie från det att vi lämnade hotellet tills vi gick genom dörren hemma. Detta gjorde vi för att Henry skulle kunna följa hela resan i förväg. Sådana fotoserier gjorde vi även inför några kortare resor under de första månaderna hemma Vi har, från det vi kom hem (vår hämtresa tog tio dagar), använt ett schema där vi dag för dag har satt upp foton på vad vi ska göra, vem vi ska träffa och hur vi ska ta oss dit (buss, tåg, bil). Detta krävde mycket planering och gjorde det svårt att vara spontan. Men efter ungefär två månader kunde vi prata så pass mycket att vi inte behövde fylla i schemat dag för dag. Nu behöver vi inte planera allt i detalj utan kan vara mer spontana. Schemat fungerar nu mer som kom-i-håg. Även om Henry är fem år så behövde vi första tiden tänka på hur mycket intryck han orkade med. Första månaden hade han behov av att vila en stund mitt på dagen för att orka med. Han har rätt tydligt visat vilka behov och rutiner han behöver och vi har försökt följa honom.

Det har varit och är fortfarande helt fantastiskt att få uppleva Henrys språkbyte. Det har gått otroligt fort och Henry har varit tidig med att våga prova svenska ord och meningar. Tillsammans med bilder har vi använt språkappar på vår surfplatta. I början pekboksappar och sen lite svårare språkövningar som Ordkronan. Vi använder också en översättningsapp (I translate voice) för att översätta svårförklarade ord. Den första tiden använde vi också lite tecken, både från TAKK och egenpåhittade. Sånger och böcker har också varit väldigt bra redskap. Det viktigaste har ändå varit all vardaglig kommunikation, till exempel att prata mycket och aktivt benämna saker och händelser i vardagen. Något som förenklat språkbytet har varit att Henry haft ett väl utvecklat modersmål och att han redan kunde många bokstäver. Jag, Ella, var innan vi fick Henry lite nervös inför just språket. Särskilt när det kommer till att kunna uttrycka och prata om känslor. Vi hade intentionen att använda pedagogiska verktyg som Nallekort för att hjälpa honom att benämna olika känslor med det har inte blivit av. Helt plötsligt insåg vi att vi redan pratat om massa olika känslor och diskuterat skillnaden mellan trött- tråkigt och spännande-läskigt.

Vi fick mycket information om Henry vid barnbeskedet och den fylldes på då vi fick rapporter skickade till oss. Han hade bott i samma fosterfamilj sedan han var ett par månader gammal och hade det mycket bra där. Vi fick även lite information om den biologiska mamman. Cathwel förberedde Henry för flytten när det blev aktuellt med adoption och de berättade för honom om hans tre olika mammor (biologiska mamman, fostermamman och adoptivmamma). Som femåring är han mycket medveten om det liv och de människor han lämnat och nu när språket är så pass utvecklat kan vi också prata om det med honom och hjälpa honom att hantera saknaden. En mycket stor bonus och glädje i vår adoption är att Henry har två äldre biologiska halvbröder som också bor i Sverige, i två olika familjer. Vi har hunnit träffas en gång och pojkarna fann varandra mycket snabbt. Det är fantastiskt att ha fått en storfamilj, både för oss nyblivna föräldrar som kan få tips och stöttning och för barnen som kommer ha varandra att dela sina erfarenheter och sin bakgrund.

Henry var mycket fäst vid sin fosterfamilj, särskilt fostermamman och det har varit den största utmaningen för oss att möta. Att som nybliven förälder knyta an till ett barn som så tydligt uttrycker saknad och sorg av en annan mamma och pappa kan kännas tufft ibland. Samtidigt är vi glada att han faktiskt uttrycker sin saknad och pratar om fosterfamiljen eftersom det är ett tecken på att han har haft det bra hos dem och även att han anknutit och känner sig trygg med oss. Vi tycker båda att anknytningen gått över all förväntan och har fått en mycket kramgo kille som både kan ta emot och ge kärlek och även uttrycka denna i ord. En klok adoptivmamma sa till oss att den sorg som adopterade barn uttrycker inte innebär att de inte har det bra med sina föräldrar, utan att det faktiskt är två känslor som lever bredvid varandra parallellt. Den tanken har stärkt oss många gånger. Vi är så glada att vi fått vår fina pojke, och att han är äldre är inget vi funderar över så mycket längre. Det är svårt att tänka sig att det skulle kunna vara på något annat sätt.

Familjen Meyrell. Ella, Mathias och Henry.

 

3 Kommentarer »

Första veckan hemma

Nu har det blivit måndag kväll igen och det är faktiskt redan en vecka sedan vi kom hem från Taipei med Henry, vårt efterlängtade barn. Pojken som föddes ungefär samtidigt som vi bestämde oss för att adoptera. Jag (Mathias), Ella och Henry har nu känt varandra på riktigt i två veckor. Det känns egentligen helt otroligt hur snabbt vi har lyckats anknyta till varandra. Det beror egentligen jättemycket på att vår lilla superhjälte så snabbt har accepterat att det nu är vi som tar hand om honom. Han är verkligen duktig på att visa sina känslor för oss; sorg, irritation, tjurighet och en massa glädje – allt finns med, och det är ofta snabba växlingar mellan känslorna. Han vill gärna vara oss till lags och älskar att samarbeta, men ibland krockar det med hans egen starka vilja. Det är bland annat då som man verkligen känner sig som förälder. – Välja sin strid? – Driva i genom sin egen vilja när gränser måste sättas? – Kompromissa? Det är ständiga beslut som dyker upp och som måste tas i stunden. Det är lite jobbigt emellanåt, men också väldigt roligt. Och spännande! Vi har ju fått en färdig liten människa, en femåring som har levt sina första år någon helt annanstans och som i många fall är van vid helt andra rutiner än de som vi håller på att införa. Det är klart att det blir krockar då och då, det hör till. Men Henry kämpar på och har stort tålamod med oss. Ibland gör sig saknaden av fosterfamiljen sig påmind, men vi har blivit bättre på att hantera det än i början och Henry låter oss trösta honom när han blir ledsen. Det har han gjort redan från första början egentligen och det är ju rätt fantastiskt.

Vi är hemma tillsammans alla tre fram till början av oktober, sedan börjar jag jobba och Ella fortsätter vara hemma med Henry. Tills dess kommer vi att hinna med en massa roliga saker allihop. Nya saker! Redan den första veckan har vi haft sparkcykeldebut tillsammans, vi har lagat mat ihop, vi har provat på nya lekplatser, vi har gått på teater för första gången ihop, haft fiol-debut, vi har gått på nya gator och i en ny leksaksaffär, träffat nya släktingar och vänner, spelat Memory ihop (jag och Ella fick rejält med spö) och så har jag och Ella bombarderat Henry med hans nya språk, svenskan. Vi babblar det hela tiden, vi tittar på tecknat med svenskt tal ihop (Mamma Muuuuuu),  vi använder pekboksappar, tittar på Youtube-klipp med svenska barnsånger (succé!!), har börjat titta på ”Fem myror är fler än fyra elefanter” (helt okej, alfabetet och siffrorna är spännande). Det är mycket som fungerar bra mellan oss tre rent känslomässigt och socialt, så därför kan vi jobba en hel del med just kommunikationen. Även om vi inte kan prata svenska med Henry ännu, så känns det verkligen som att vi jobbar ditåt allihop. Henry vet om att han måste lära sig svenska eftersom det är för svårt för oss tröga föräldrar att lära oss mandarin. Med hjälp av oss har han börjat träna på en hel del ord. Det är än så länge bara ett fåtal han använder spontant och aktivt, men vi tror att han lagrar en massa som han senare kommer att släppa loss. Och det är häftigt med uttalet när Henry upprepar svenska ord. Det låter verkligen bra, vilket tyder på att han har bra gehör och förmodligen har rätt så lätt för språkinlärning. Vi har förstått att han tyckte förskolan i Taiwan var tråkig eftersom den var ”för enkel”. Nu har han i alla fall fått en utmaning för intellektet. 🙂  Det erkänt svåra svenska språket. Vi tror det kommer att gå jättebra. Och så har vi skypat med ena delen av storfamiljen! H var lite reserverad till en början, men det lossnade när storebrorsan (6 år gammal) började busa loss och visa upp sina leksaker. Då hängde Henry på med en gång, så det var riktigt roligt och lyckat!

Vi är liksom i vår lilla bubbla just nu och det är viktigt, men vi vill ju också börja ta oss utanför bubblan och det är många som vill träffa oss tillsammans med Henry. Vi tar det successivt och försöker träffa en eller max två personer per gång under begränsad tid, för att det inte ska bli för mycket för H på en gång. Hittills har det gått bra och vi kan inte se att H:s nya tillvaro här på något sätt skulle ha störts av att träffa andra än oss då och då. Det beror säkert till stor del på att han har en trygg anknytning sedan tidigare och att han har bott i en fosterfamilj med ganska många människor och mycket liv och rörelse. Trots det försöker vi ändå ta det lite lugnt för att vara på den säkra sidan. Inom några veckor hoppas vi kunna planera in lite större träffar och evenemang tillsammans. Det ser vi fram emot. Och fler debuter! Cykling, simning… etcetera. 🙂

Ps. Bloggen har fått en ny, mer passande undertitel. 😉 Bloggtexterna hittills har vi beställt i bokform, och det ska bli roligt att få på pränt och kunna bläddra i. I övrigt så fortsätter vi skriva här som vanligt.

Ps2. Vi vill slå oss lite för bröstet när det gäller maten. 🙂 Vi fick rapporter på att H är väldigt kräsen. Visst är han noggrann med vad han äter, men måltiderna har gått över förväntan och H äter nästan allt vi sätter på bordet, inklusive en nästan helt ny frukostmeny som inkluderar både mörkt bröd, hushållsost och mannagrynsgröt. Så mat får han verkligen i sig och vi är extra glada eftersom matlagning är något vi gärna lägger tid på.

Ps3. Glädjande nyheter! Åttaåriga huskatten (som är både supersnäll och ganska konflikträdd) har börjat vänja sig vid Henrys närvaro. Från att ha legat nästan helt still i en hörna under blombänken hela dagarna har katten nu försiktigt börjat komma fram även när H är hemma/vaken. Det funkar allra bäst när femåringen sitter still i soffan och tittar på tecknat. Då dristar sig katten till och med till att hoppa upp i soffan en stund för att mysa med husse och matte. 🙂

Tack för alla fina kommentarer!

Mathias och Ella

 

1 Kommentar »