langtansbarnet

Vårt liv med ett efterlängtat barn

Längtansbarnen

I lördags var det dags. Hemresan. Själva flygresan ville vi nog mest få avklarad så smidigt som möjligt så att vi kunde komma hem och fortsätta våra ”riktiga” liv i Sverige tillsammans med Henry och Lo. Men först hade vi en dag till i Taipei eftersom flyget inte gick förrän strax innan tolv på natten. Vår utcheckning var vid 20.30 då vi också skulle bli hämtade till flygplatsen av vår resekontakt i Taiwan.

Vi började med en utfärd till Miniatyrmuséet. Ännu en chansning, men detta var en riktig hit. Fantastiskt detaljerade dockhus och miniatyrlandskap från olika delar av världen, bland annat en japansk 1960-talsby och Buckingham Palace (!) Både vi vuxna och barnen tyckte verkligen om det här stället. Rekommenderas! Efteråt gick vi till cafékedjan 50 och köpte té. Ella och Lo och delade på en bubbletea med chokladsmak, Henry köpte en bubbletea med mjölk och Mathias som hade fått nog av tapiokakulor förra resan drack en kall Tea Macchiato. Det var kul att äntligen få ha den här bubbletea-stunden med Lo, som Henry pratat om så länge. 🙂

Sedan åkte vi direkt till Ximen, ett slags gågatadistrikt med mängder av affärer och restauranger. Det påminner om Ströget i Köpenhamn, fast större. Lo fastnade för en skicklig taiwanesisk rappare som uppträdde live och kunde knappt slita sig. Vi fick gå i en av artistens pauser. 🙂 Killarna fick också välja varsin ny keps. Lo valde en Peppa Pig och Henry en Super Mario. Distriktet kändes kul till en början, men efter hand som eftermiddagen gick kom det bara mer och mer folk och det blev nästan övermäktigt att röra sig där till slut. Vi behövde i alla fall mat och hittade till slut ett risottoställe. Väldigt gott och lagom pris för att ligga i ett sådant område. Under middagen gjorde tröttheten sig dock påmind hos oss allihop. Lo tramsade med maten och ville inte riktigt äta och då ville Henry plötsligt inte heller ha mer mat. Det hela slutade med att Henry inte behövde äta upp, men han började gråta ändå och sen försökte vi så snabbt som möjligt ta oss från gågatorna till Metrostationen vilket är lättare sagt än gjort på en okänd plats med tusentals människor omkring oss. Humöret hos oss alla började lätta under resan tillbaka till hotellet och sen handlade det mest om att fördriva tiden med att fixa den sista packningen och tecknat på hotellrummets tv. Vi kanske hade varit överambitiösa med sista dagens aktiviteter men samtidigt hade det varit outhärdligt att bara hänga på hotellet hela dagen.

Vi blev punktligt upphämtade på kvällen och åkte till flygplatsen. Vi såg ingen som helst rädsla eller nervositet inför resan hos Lo, snarare förväntan. Väl inne på flygplatsen drog han sin lilla rutiga rullväska så fort han kunde. Vi hade en stund innan boarding till Amsterdamflyget men vi visste att killarna lätt kunde spendera den tiden på den lilla lekplatsen intill gaten. Skönt! De lekte så att svetten rann (från Henry) och vi lyckades ta en ”hemresebild” till Facebook innan det var dags att boarda nattflyget.

Varje rad på flyget har först tre platser sen fyra platser och sen tre igen. Vi hade fått en tre-rad och en plats i fyraraden. Vi placerade Henry vid fönstret, Ella i mitten och Lo längst ut. Mathias satt i fyra-raden men den var så nära så han kunde hjälpa till om det behövdes. Resan gick över förväntan. Lo somnade ganska så snabbt efter att ha titta lite på tecknad film. Vi andra åt mat och efter det somnade vi också. Henry lånade Ellas nackkudde och med hjälp av den och kudden på flyget kunde han luta sig mot fönstret. Barnen hade fått en liten KLM-väska med bland annat en ögonmask i som Henry också tog på sig. Han såg då resvan och cool ut där han låg. Hur som helst så blev det ca sju timmars sömn, Lo sov lite mer. Helt ok! I Amsterdam var det en rätt lång väntan på nästa flyg och när vi kommit på tog det inte lång stund innan Lo somnade igen, innan planet ens hade lyft. Han sov hela resan. Perfekt! Med lite pirr i magen och efter försenad bagageutlämning gick vi till sist igenom dörrarna till ankomsthallen på Kastrup och möttes av vänner och familjer med svenska flaggor. Lo charmade alla med en gång 🙂 En härlig återkomst! Mathias bror körde oss hem. Ella hade innan resan gått en runda i huset med Henry och filmat. Den filmen hade vi visat Lo vid två tillfälllen. På filmen gick de först ner till källaren och det var precis det Lo också gjorde när han kommit in. Uppe på ovanvåningen hittade han vår utklädningskista och fastnade direkt för en häxdräkt som han knappt ville ta av sig sen.  Efter ett kort besök av mormor, morfar, moster och kusin så satte vi oss ner vid bordet och åt en nudellunch tillsammans. Härlig känsla. Äntligen hemma! Resten av dagen utforskade Lo huset (mest barnrummet) och gården. Vi kände väl av jetlagen allihop men det blev ändå en helt ok första dag hemma.

Nu har vi varit hemma i tre hela dagar och det är såklart intensivt. Bröderna har varvat riktigt fina lekstunder med bråk och tjafs. Lo, som inte kan göra sig förstådd med ord, reagerar ibland med att skrika till och tjura. Henry berättar om minsta grej Lo gör som han inte gillar och vill gärna att vi gör precis samma saker med honom som med Lo. Henry har också sina kompisar som ringer på dörren och vill leka och Henry har varit ute på gården eller hemma hos dem och det har varit bra med lite avbrott från lillebror. Men på bara dessa dagar har allting blivit mycket bättre och även tjafset under lekstunderna bättre, även om vi får hålla koll så att det inte spårar ur. Lo har förstått att storebror är iväg själv ibland och accepterar oftast detta. Han har börjat härma ord och är väldigt nyfiken på matlagnining och andra vardagssysslor. Vi börjar också förstå vad han gillar för mat, när han behöver äta och hur mycket han äter. Bröderna har bondat över Just dance, PuddingTV, Duplobygge och lek med filtar till musik. Henry sa idag spontant ”jag gillar min lillebror”. ❤ Vi börjar se en betydligt lugnare och gladare Lo nu än i Taipei. Han verkar anpassa sig fint efter resten av familjens temperament och precis som vi verkar han tycka det är skönt att ha landat hemma efter intensiva dagar på hotellrum och med ständiga utflykter. Anknytningen till oss alla (och vi till honom) märks jättetydligt. Idag hade vi tre timmars parkhäng i Gyllins med en fin vän, hennes barn och en kompis till dom och det gick hur bra som helst.

Det var strålande vårväder så vi kunde öppna upp till trädäcket för första gången i år och vara där ute. Härligt! Lo och Henry körde radiostyrd bil och de lekte också en massa annat roligt. När Henry gick ut på gården var Lo med oss i köket och hjälpte till lite med maten för första gången. 🙂 Han gillade också det färdiga resultatet, kidneybönsbiffar med pommes frites, morotsstavar och gurka. Extra kul eftersom det är en av våra återkommande rätter som vi tillagar.

En sån här lyckad dag känns vårt föräldrateamwork extra bra. Det har blivit ett naturligt samarbete kring barnen och sysslorna hemma. Vi hittar lösningar istället för att fastna i svårigheterna. Vår kommunikation gör att vi agerar tydligt och lika inför barnen. Självklart underlättar det att vi är hemma på heltid tillsammans och att vi vet att blir annorlunda när en av oss jobbar och Henry går i skolan, men vi lägger en bra grund för framtiden på det här sättet. De här månaderna tillsammans är ovärderliga för familjebildningen och för relationerna oss emellan. Och så ska vi ha en massa kul under tiden! 😀

På tal om framtiden. För alla som har följt vår blogg så vet ni att den har haft temat väntan och längtan – och resa. Första delen avslutades med att vi kom hem med Henry och nu avslutar vi följaktligen det här kapitlet med att vi har kommit hem med Lo. Vår familjebildning är komplett och vi kunde inte känna oss mer lyckliga över hur det har blivit och vart vi är på väg som familj. Vi har fått två fantastiska barn genom adoption. En makalös resa som har tagit oss tvärs över jordklotet och tillbaka flera gånger. Vi vill framför allt rikta ett enormt tack till vår adoptionsorganisation Barnens Vänner som har ansträngt sig till max för att hjälpa oss till våra barn och såklart till deras samarbetsorganisation i Taipei, Cathwel Adoption Services; deras kärlek till ”sina” barn lyser verkligen i genom i allt arbete de gör för att skapa nya familjer.

Slutligen ett stort tack till alla som har följt oss på vår resa till längtansbarnen genom åren, på bloggen, på sociala medier och genom att vara vår familj och våra vänner. Er stöttning har varit ovärderlig. All kärlek till er! Vi vill också önska ett stort lycka till till alla som planerar att bilda familj genom adoption eller på annat sätt. You can do it! ❤

IMG_20190417_225924.jpg

// Mathias och Ella

 

Annonser
5 Kommentarer »

Tredje dagen

Så var det fredag och en ny dag som tvåbarnsföräldrar. Den började lugnt, alla sov länge och vaknade på gott humör. I rummet där vi åt frukost finns en tv som brukar stå på utan ljud med tecknad barnfilm. Trots att vi placerade barnen med ryggen mot hade Lo svårt att koncentrera sig på maten. Det blev en lite tjatig frukost eftersom vi behövde påminna honom om att äta hela tiden. På eftermiddagen skulle vi träffa en annan adoptivfamilj så vi hade en förmiddag att fylla. Inte helt lätt att planera när man inte vet riktigt hur lång tid saker tar. Vi hade bestämt oss för att åka till National Taiwan Science Education Center, ett tekniskt museeum som ligger precis bredvid Amusment park som vi var i igår. Vi var en liten stund på rummet innan vi skulle gå. Lo var lite trisk och verkade lite trött men vi kom iväg. Vi valde att gå från MRT stationen i Shilin till museet. Det var en bit att gå men det gick ändå rätt bra.

När vi var framme satte vi oss utanför och åt lite banan och kex innan vi köpte biljetter. Tyvärr var avdelningen för barn fullbokad, så vi köpte till den vanliga utställningen som fanns där. Den handlade om människans utveckling och genetik. Det var inte det ultimata för barn men de fanns lite roliga grejer att prova. Lo och Henry vill båda prova grejerna och det blev småtjafs dem emellan. På ett ställe handlade det om reaktionsförmåga och det fanns som ett spel projicerat på golvet där två kunde tävla mot varandra och stoppa stjärnor som kom ner uppifrån. Pojkarna började såklart spela. Henry greppade snabbt hur man skulle göra men inte Lo men det verkade ändå funka så vi tittade på annat bredvid. Då kommer Henry och säger att han försökt visa Lo att han skulle vara på en sida och då hade Lo slagit till honom. Vi svarade att det inte är så lätt när Lo inte förstår honom. Henry blev arg och ledsen. Han lugnade sig efter ett tag och vi försökte också förklara för Lo att hans storebror var ledsen för att han hade slagit på honom. Med en storebror som är lite känslig när någon gör något mot honom och en lillbror som ger lite tjyvnyp ibland blir det konflikter. Som vi pratat om med Henry är det både härligt och besvärligt att få ett syskon. Samtidigt var det dags för oss att gå och vi sa till barnen att gå och kissa innan vi gick. Lo ville först inte och blev arg men till sist gjorde han ändå det och vi kunde gå vidare. Inte den bästa utflykten, men det är inte lätt att i förväg veta vad som kommer att funka.

Vi tog buss till området kring MRT:n och hade tidigare spanat in ett sushiställe, Sushi Express, där vi köpte lite lunch som vi åt utomhus. De hade ett rullband i japansk stil, men vi bestämde oss direkt för att ta färdigpaketerad sushi. Helt klart värt 80-90 twd per låda med åtta bitar. Vi alla blev på lite bättre humör och gick sedan in i en souvenirshop och köpte lite coola stickers till killarna och en ny Totoro-nyckelring till Mathias innan vi tog metron till Daan Park där vi skulle träffa den andra familjen. Den stora utomhuslekplatsen intill själva parken är den bästa vi känner till i Taipei. Barn kan ha kul här i flera timmar och idag var temperaturen dessutom lite lägre, knappt 20 grader, så det var inga problem för dom att hålla igång. Det är också en plats där den lite äldre delen av befolkningen kan umgås eftersom det finns ett utomhusgym där de kan träffas och träna. 🙂 Lo, orädd som han är, gick nästan direkt ner i sandlådan och letade strandleksaker och någon att leka med. Han hittade snabbt vad han letade efter och Mathias höll sig i närheten medan Ella gick bort med Henry till gymmet. Lo umgicks fint med barnen som var lite yngre och fick låna deras spade och kratta. De kunde också samsas om en vindsnurra som de tillsammans satte fast med hjälp av sanden. Sedan lekte både Henry och Lo vidare medan vi väntade in den andra svenska familjen och deras dotter, som Henry inte hade träffat sedan öppna förskolan för några år sedan. De (åter)fann varandra nästan direkt och började leka och ha kul. Lo lekte ibland på sitt håll och ibland med Henry och dottern. Det märktes att det efter de här dagarna var kul för Henry att ha någon i sin egen ålder som han lätt kunde prata och umgås med. Han blev plötsligt lite tuff och stor och verkade tycka det var häftigt att ha en lillebror som sprang efter dom. 😀 Lo hade också kul en lång stund på en slags trärutschkana där man först skulle ta sig upp och sen glida ner en kort bit. Där var ganska många barn i kö och det tog lite tid för varje barn att ta sig upp och ner, men Lo fixade att vänta på sin tur trots att man såg att han var otålig. Det fanns dessutom en klok taiwanesisk vuxen som kunde se till att barnen höll sig någotsånär i ledet. Detta är också speciellt för Taiwan jämfört med tex. Sverige. Vuxna kan säga till andras barn på ett bra sätt utan att det blir en stor grej av det. Ett skönt parkhäng både för oss vuxna och barnen. Vi blev bjudna på juice, gott kaffe och taiwanesiskt rismellanmål till barnen. Tack för det! 🙂 När vi skulle bege oss hemåt visade Lo att han letade efter Henry. När han var upphittad var Lo ändå inte nöjd, och visade kaninöron med fingrarna. Han letade efter dottern i den andra familjen som hade ett diadem med kaninöron. Hon hittades också snabbt därefter 🙂

När vi hade gått av metron på vår hemstation sa Lo någonting igen och med hjälp av vårt pictogram kunde han visa att han ville äta genom att peka på bilden och det kinesiska tecknet för ris. Vi kunde bekräfta detta eftersom vi skulle gå förbi Taiwan buffé och köpa med lite mat att äta på rummet. Lo blev nöjd. När vi kom dit bad vi Henry lägga ner mat till Lo och sig själv i en låda. Han gick in för uppgiften helt och fullt och Lo fick peka på det han ville ha och Henry la ner det. Till slut var det rätt mycket mat och vi fick hejda Lo lite som inte kan avgöra hur mycket han kan äta. Lite sur blev han men släppte det snabbt. På hotellet åt vi sedan vår middag och vi hade föreberett Lo på att han och Henry skulle bada. Så när alla var mätta fyllde vi badkaret och bröderna hoppade fnissande i. De hade jättekul men vi fick sitta och ha lite koll på att det hela inte gick överstyr. Så fint att se dem bada ihop. Stark sykonkänsla fick vi! ❤ Lo masserade Henry lite försiktigt på ryggen vid ett tillfälle och lekte med hans blöta hår. Sen var det hårtvätt och det gick faktiskt väldigt bra med Lo! Sen lite Peppa Pig-avsnitt i soffan. Ella satt bredvid Lo den här kvällen och han lutade sig mot henne, hon la armen om honom och fick en liten kram och en puss på benet. Så även om dagen varit lite småtragglig emellanåt så kommer vi bara närmare varandra. Vi hade inte föreställt oss att komma så långt i anknytningen som vi gjort under de här dagarna. ❤ I morgon kväll är det dags för den långa resan hem till Sverige. Taipei är på många sätt en fantastisk stad att vara i som familj, men nu längtar vi hem till vårt eget och inte minst att få in våra vardagsrutiner tillsammans med båda barnen. Tack så hjärtligt för att ni har läst om vår resa och för all fin respons under veckan! ❤

cof

//Ella och Mathias

Lämna en kommentar »

Familjeutflykt

Idag hade vi ingen speciell tid att passa, men vi gick ändå upp vid 8-tiden för att hinna i god tid till frukosten. Det är fortfarande en hel del rutiner vi måste ”jobba in”. Henry hade vaknat en stund tidigare av att Lo hade pratat och sjungit lite i sängen,  men det var inget som påverkade hans humör. Det funkade bra för killarna att sova i samma säng. Lo hade somnat nästan direkt och sov hela natten och det var ungefär samma för Henry. Efter frukosten lekte barnen med var sin ritmatta där en speciell vatttenpenna tar fram det bakomliggande mönstret. Det går att göra om konstverken när mattorna har torkat. Praktiskt med måleri som inte kladdar, speciellt på hotell 🙂

En stund in på förmiddagen åkte vi som planerat till Taipei Children’s Amusement Park, med MRT till Shilin och sen buss en kort bit till nöjesparken. TCAP är väl kanske inte det modernaste eller hippaste tivolit i världen, men det funkar och är ganska billigt eftersom det är statligt/kommunalt. Privata alternativ tar upp till tio gånger så mycket i inträde. Efter en viss förvirring kring just inträdet där vi först betalade inträde kontant i biljettluckan och sen blev ombedda att använda Easy Card vid spärrarna kom vi in. Det märks redan nu att det går lättare att kommunicera med Lo. Han visade att han ville åka en karusell (som inte var igång) och blev lite ledsen när vi inte gjorde det och istället gick mot en klätterställning och sandlåda. Vi kunde dock förklara så att han förstod ganska snabbt att vi skulle åka karusellen lite senare och först vara på klätterställningen och det ledsna försvann snabbt. Sedan hade han väldigt roligt i det området, speciellt i sandlådan. Ett klart plus för parken var att de hade en handikappanpassad karusellsnurra. Det gick att köra in två rullstolar på plattan. Inkluderande!  Vi träffade också på en supertrevlig ”auntie” som hade ett barnbarn/släkting i Los ålder. Auntien pratade jättebra engelska och ställde fina frågor om oss och vår adoptionsprocess med både Henry och Lo. Man slås åter igen av hur trevliga och sociala och genuint nyfikna människor är i Taipei. ”Where are you from?” … ”Ah, Sweden…”. Och så är samtalet igång. 🙂 Efter sandlådan och klätterställningen åkte vi en av parkens billiga karuseller, ”Crazy Bus”. Inte hälften så crazy som den låter, men den passade Lo bra. Vi åkte också ett pariserhjul med fin utsikt över Taipei. ”Det går låååångsamt”, tyckte Henry, men han gillade utsikten även han.

Efter detta var det dags för lunch. Det fanns en food court och vi valde att ge barnen korv med bröd på Ireland´s potatoes och vi tog pommes med sourcreamsås. Sen gick vi till inomhusdelen i parken. Innan man fick gå in blev alla, även vi vuxna, tempade (en praktisk sådan som man bara riktade mot pannan) och spritade på händerna. Där fanns klätterställning, rutschkanor och bollhav. Både Lo och Henry sprang sig snabbt svettiga 🙂 Denna del stängde tio minuter varje timme för att ge fler tillfälle att komma in och för att städa lite. Vi gick då till spelhallen som låg precis bredvid. Det var ett högljutt område men det fanns många olika roliga saker att spela. Alla spel kostade, men inte så mycket; 20 TWD som är ungefär 7 svenska kronor. Lo och Henry spelade ett bowlingspel och ett annat där man skulle vara brandman och släcka eldar på en skärm med vattenspruta. Det blev sen en runda i bollhavet och klätterställningarna igen innan vi skulle bege oss vidare. Men först lite snacks. När det var uppätet började pojkarna springa runt på en upphöjd scen som fanns utomhus och det blev en ordentligt spring/jagapass (även för Mathias). Det passade bra för vi hade bestämt att åka till Shilin Night market som inte öppnade förrän en stund senare. Vädret var ostadigt och det kom lite duggregn men det avtog. 

Vi tog buss och sen MRT en station för att komma till marknaden. En del försäljare höll fortfarande på att plocka fram sina grejer när vi kom. Han sålde små ”doodlar”, gummispännen med bland annat anime och Pokemonmotiv som man kan ha på väskan eller i kepsen. Henry och Lo fick var sin. Henry tog en Doraemon och Lo valde en rosa figur från Svampbob Fyrkant. Mathias köpte en No Face från Spirited Away och satte på sin ryggsäck. Kul att uppleva en nightmarket och skönt att det funkade bra att gå omkring med pojkarna. Vid ett stånd kallade en man på Lo och visade att han hade bollar som man kunde kasta på burkar. Lo var såklar snabb att ta sig an uppgiften. Det gick fort och vi upptäckte när han kastat första bollen att det kostade 100 TWD(ca 30 kr). Det hela blev jätterörigt. Henry ville också kasta och en kvinna som inte kunde engelska kom fram och försökte få dem att kasta fler bollar. Vi fattade inte om de skulle få fler bollar gratis eller inte så vi sa tillslut tydligt nej och gick vidare. Lo fick i alla fall med sig såpbubblor för att han fått ner burkarna. Henry pratade sedan en lång stund om att de försökt lura dit oss för att tjäna pengar. (OK, vi började det pratet, men det är inte schysst att lura till sig pengar genom barns entusiasm). Efter hand som mörkret föll på blev marknaden allt livligare och mer högljudd med alla människor och mopeder. Vi gick mest runt och tittade på grejer och började fundera över vad vi skulle äta när det började regna. Eftersom vi bara hade ett paraply fick vi fick vänta ett tag i en butik och innan regnet avtog lite och vi kunde börja kryssa tillbaka och ta skydd av markiser och utskjutande tak. Vi ville ändå inte lämna marknaden utan att testa någon mat, så vi letade ett tag innan vi hittade ett matstånd med något som passade oss allihop. Det blev till slut tofuskivor på spett till föräldrarna och kycklingspett till barnen. Helt ok, men inte så mättande så Ella gick och köpte pommes till Lo och Henry medan vi nöjde oss med varsin banan. Det tog en stund för burgarstället att fixa klart maten, så killarna passade på att dansa en stund på gatan intill det lilla bordet där vi satt. Lo körde sin personliga dansstil med sina smidiga höftrörelser och Henry tränade på nya och gamla Fortnite-moves. Efter pommes friten som gillades fick de varsin Yakult, en drickyoghurt som de allra flesta taiwanesiska barn har vuxit upp med. Under tiden vi satt och åt tilltog regnet igen och vi skyndade tillbaka mot MRT:n med så mycket skydd från markiser och tak som möjligt. Vi drar till oss rätt mycket nyfikna blickar när vi går omkring. Två västerlänningar med två asiatiska barn som hoppar och springar fram på trottoarer och metrostationer. Här kommer familjern Meyrell! Detta gör många extra hjälpsamma. Ibland hinner vi knappt få fram kartan innan någon är framme och undrar om vi vill ha hjälp 🙂 

När vi kom av metron hade regnet inte minskat så det blev en ganska blöt hemgång, men det påverkade inte alls killarnas humör negatvit och knappast vårt heller. Dagen hade varit riktigt bra och det är bara en hyfsat kort bit från metron till hotellet. Vi bytte om direkt vi kom till rummet. Henry och Lo bytte gärna från blöta sommarkläder till sina pyjamasar.  Ella hämtade det fotoalbum Lo fått med från fosterfamiljen och vi tittade igenom det allihopa. Lo var så stolt och glad och berättade om de olika bilderna på taiwanesiska. Sen filmdags. Idag blev det åtta (!) avsnitt av Greta Gris innan tandborstning och läggdags. Inga problem med att borsta Lo idag heller. 🙂 Både igår och idag har Lo sett så förväntansfull ut när vi ska säga godnatt till honom och Henry. Han ligger liksom bara och ler och väntar. ❤

Vi måste ju till slut få betona att den här dagen har gått riktigt bra och det känns som att vi har varit föräldrar till Lo mycket längre än två dagar. Henrycitat från idag: ”Jag önskar att jag kunde förstå vad Lo säger”. ❤ Det gör vi med, men det kommer! Vi förstår ju varandra bättre redan nu. ❤

cofrhdrcof

/Ella och Mathias

 

 

Lämna en kommentar »

Fyra i familjen

Så var den stora dagen inne. Vi valde att åka kollektivt till Cathwel eftersom vi inte skulle vara där förrän 10.30. En av de som jobbar där kom och öppnade och strax efter kom Anne och Lo ner från andra våningen. Även Los socialarbetare var med. Vi gick in i det stora konferensrummet och fick då reda på att Los fostermamma inte skulle komma. Hon ville inte för att det blev för jobbigt känslomässigt. Vad vi förstod så hade avskedet från fosterfamiljen från Los sida varit lugnt men fostermamman hade varit ledsen. Lo var i alla fall sitt vanliga jag och verkade inte orolig eller nedstämd. Det hela blev för oss väldigt odramatiskt men lite högtidligt. Lo hade en ny fin leksaksbil som inte någon av oss vet vem dem kom ifrån. Henry och Lo fick också varsitt Kinderägg som sysslesatte dem medan vi kollade igenom Los väska han hande med. Där fanns kläder, några leksaker och ett fotoalbum från fosterfamiljen. Vi pratade en stund och ställde ytterligare några frågor om Lo och vilka rutiner han haft med läggningstid, tandborstning och dusch. Det blev också lite fotografering. Vi lämnade de presenter vi hade med till fosterfamiljen, socialarbetaren, Cathwel och Anne. Därefter skulle socialarbetaren gå och vi sa alla hejdå ordentligt. Lo gav henne en varm kram och de verkar som de hade en fin relation även om han inte blev ledsen när hon gick.

Anne skulle kopiera några texter till fotoalbumet som skulle översättas till engelska så vi fick vänta en stund. Pojkarna körde runt varandra på kontorsstolarna och hade kul. När Anne var tillbaka gick vi igenom de papper som vi fått från domstolen. De sista papperna från domstolen var inte klara ännu men Anne skulle skicka dem så fort de kommer. Men vi har med dokument så att det inte ska bli problem vid passkontrollerna på vägen hem. Vi fick också Los pass och bilden i det var så fint ❤ Sen skulle vi bege oss till hotellet igen – med Lo på riktigt! Han var så söt där han körde sin rullväska in till hotellet. Nu är det bara vi!

Därefter åt vi lunch, noodle in a cup, och det gick bra. Vår första måltid tillsammans på riktigt, som en hel familj och… ja, ni fattar. 🙂 Vi har fått till oss att Lo inte är en ”picky eater” och det verkar stämma. Den rejäla portionen nudlar gick i alla fall ner efter en stund. Vi hade bestämt att vi skulle åka upp i Taipei 101 idag eftersom vädret var väldigt varmt och ostadigt och för att det hade blivit eftermiddag. Innan vi skulle iväg fick killarna leka en stund och det spårade tyvärr ur efter en stund. Lo har lite svårt hålla igen på känslorna och styrseln på kroppen när han blir för exalterad vid lek tex. så efter några tillsägelser höjde han plötsligt två av plåtkastrullerna, leksakerna från IKEA, mot oss, som om han var nära att slå till. Mathias tog ifrån honom kastrullerna och lade undan dom. Lo blev såklart upprörd, men vi tycker det är viktigt att markera mot den här typen av beteende, som potentiellt kan skada någon annan. Vi förklarade också så gott vi kunde för Lo varför det inte är okej att göra så. Vi ser det som att han testar oss för att se var gränserna går och att vi behöver visa vem som är hans föräldrar och att vi finns där för honom även när sånt här händer. Efteråt blev det ingen stor grej (som väntat) och vi kunde ta oss in till Taipei 101 som planerat med MRT, Taipeis suveräna transportsystem.

Efter att ha yrat runt lite för att hitta rätt våningsplan och plats för att ta sig upp i Taipei 101, köpte vi biljetter och åkte upp. Det blev en bra utflykt. Henry och Lo var på bra humör och de tyckte det var kul att kolla runt både på utsikten och allt annat som fanns där inne. Vi fick hålla ögonen på dem båda två där de for fram. Vi gick upp till det yttre observatoriet där man kan se utsikten utan glas emellan. Det blev ett kort besök för enligt vakterna där ute fick man bara gå lugnt och stilla där uppe vilket var svårt för våra hoppiga killar. Vi hann också med att se byggnadens imponerande wind damper – den 660 ton tunga kula som stabiliserar upp tornet när det är jordbävning eller blåser hårt. Efteråt satte vi oss på foodcourten som finns längs ner och åt panerad fisk och ris med ägg över. I grund och botten var det vad vi känner igen som en klassisk ”planka”, men långt ifrån den trista uppvärmda historia som man brukar få på svenska krogar. Mycket gott och prisvärt!

Efter en smidig resa hem med metron igen han vi sitta ner och rita lite. Lo härmade färgerna när vi sa dem på svenska. Under dagen har han börjat härma ord mer och mer. Sedan var det dags för kvällsrutinerna, för Los del för första gången med oss. Först på med pyjamas på båda pojkarna. Sötchock! Sen tog vi fram Ellas dator och kollade på Peppa Pig/Greta Gris (med taiwanesiskt tal) som är Los favorit. Mysigt att sitta alla fyra i soffan tillsammans och det gick hur bra som helst att se alla de fyra korta filmerna. ❤ Därefter var det dags för tandborstning. Vi tog ett barn var och borstade samtidigt. Det gick över förväntan. Lo samarbetade jättebra under borstningen, något som skulle kunnat bli lite jobbigt då det kan vara känsligt med munnen. Vi bestämde att prova att låta Henry och Lo sova i samma säng (Henrys önskemål) då vår säng står precis bredvid och då kan vi ändå kan ha koll på dem. Lo busade lite, men somnade snabbt när Mathias gick in och la sig där en kort stund. Nu sover de gott båda två. ❤ Första dagen med Lo i familjen är till ända och vi tycker det har gått väldigt bra. Och Henry verkar supernöjd med sin lillebror. Det betyder enormt mycket för oss. ❤ 

Imorgon, lite beroende på väder så planerar vi att åka till Children’s Amusement Park. Det verkar funka för både Henrys och Los åldersgrupp och det finns både ett utomhustivoli och ett lekland inomhus. Wish us luck!

//Mathias ocb Ella

 

 

Lämna en kommentar »

I morgon för alltid

Klockan sju ringde klockan och det var dags att vakna. Vi hade sovit bättre allihopa och var redo för dagens äventyr. Vi åt frukost, plockade ihop våra grejer och satte oss i en taxi och åkte den cirka 20 minuter långa resan till Cathwel. Vi fick ringa på dörren och Anne och Lo kom och öppnade. Han verkade glad att se oss hoppade runt. I ett lekrum som vi inte varit i tidigare stod en väska full med leksaker som var Los. Han öppnade och visade oss, särskilt de grejer som vi skickat till honom och det som han fick förra gången vi var här. Anne sa att vi kunde leka där en stund och att vi sen kunde åka till hotellet och att Lo kunde vara själv med oss. Vi skulle sen åka och lämna honom på Cathwel vid 16.30. Vi tyckte det var en bra idé och det var också vad vi hade förväntat oss skulle hända. Vi passade också på att låta Anne förklara vår bildbeskrivning av vår väg hem, från taxin i Taipei till vårt hem i Malmö. Lo lyssnade uppmärksamt och pekade på varje bild och följde med i vad som skulle hända i nästa steg.

Efter lekstunden blev det ett besök inne på Cathwels kontor där båda barnen har haft alla sina Skypesamtal med oss. Personalen sa det inte rakt ut, men det kändes som att de tog ett (informellt) farväl av både Henry och Lo. Henry blev väldigt blyg  av all uppmärksamhet, men det är bara så han fungerar och det är ju såklart helt okej. Efter alla hejdån och foton tog vi taxi tillbaka till hotellet tillsammans med Anne. När vi kom in i lobbyn sa Lo att han tyckte det var vackert. 😀 Det var inga problem att få Lo att stanna ensam med oss på rummet. Anne hade förklarat för honom hur dagen skulle se ut, så hon kunde bege sig iväg ganska fort. Nu åkte merparten av leksakerna fram, bland annat en liten barnsynth med en fruktansvärt dålig mikrofon som tjöt när den kom för nära högtalaren och när Lo sjöng /skrek för högt i den. – Aj, våra öron! Lo tyckte såklart det var jätteroligt. Leksakerna vi köpt på Ikea blev succé. Lo började genast leka matlagning med dem och kom efter en stund såklart på att det var väldigt roligt att slå ett lock mot stekpannan 😉 På tal om lek så gillar Lo fysisk kontakt, alltså att klättra och brottas med storebror. Henry verkar ha lite mixade känslor inför det här. På ett sätt tycker han det är kul, men han verkar också vara lite rädd för att göra få ont. Som föräldrar tycker vi att det än så länge går ganska bra även om vi fick säga till vid några tillfällen när Lo blev lite väl på. I de fallen så upplevde vi ändå att han lyssnade på oss och släppte taget. Vi tänker väl också att Henry är större och starkare och kan ta sig loss om han vill, vilket han också gjorde vi något tillfälle. Det kan ju hända att Henry är rädd för att göra Lo illa för att han är mindre. Det har vi inte frågat honom ännu. Däremot vet vi att Henry är otroligt glad för att ha blivit storebror till Lo. ❤

Efter lite frukt och snacks gick vi till en lekplats som låg bakom hotellet. Lo var med på noterna eftersom vi hade visat i pictogrammet att vi skulle åka rutschkana. På lekplatsen var det riktigt varmt och efter bara fem-tio minuter bestämde vi oss för att gå till en annan lekplats med skugga. Mathias visade en bild på en gunga och vi började gå men Lo verkade inte alls nöjd. Vi gissade att han inte ville gunga och visade bilden på rutschkanan igen eftersom också finns på den andra lekplatsen. Han blev genast nöjd. De blev en fin stund på lekplatsen. Henry och Lo lekte både tillsammans och för sig själva. Efter att ha sett Henry gunga (högt!) ville Lo också prova men ville sitta i pappas knä och med lite fart.

Det närmade sig lunchdags och vi förberedde Lo genom att visa fem fingrar och räkna dem och sen visa med fingrarna att vi skulle få och pekade på bilden äta i vårt pictogram. När det var dags att gå var det inga problem. Vi gick till Mos Burger och pojkarna åt nuggets och pommes. En lyckad lunch även om maten var rykande varm och Henry och Lo blåste på den allt vad de kunde innan den gick att äta. Mätta och nöjda gick vi så småningom tillbaka till hotellet och lekte en stund till. Det blev lite bus i sängen, lite ritande och ännu mer kastrullek och synthlek. (Tänk om den där mikrofonen skulle försvinna). 😉  Lo la sig hos Mathias en lite stund och ”tankade energi”, som Ella kallar det, innan han var igång igen. En rytande dinosaurie kom också fram mot slutet, som både Lo och Henry gillade att leka med. När vi skulle gå fick vi (återigen) bekräftat hur viktigt det är med förberedelse och hur enkelt det är att undvika konflkter genom detta. Även om Lo blev tydligt missnöjd när Ella visade att vi skulle gå efter fem minuter accepterade han det det direkt när det sen var dags. Vi lämnade bakom oss ett hotellrum fullt med leksaker på golvet 🙂

Vi valde att ta MRT och buss för att ta oss tillbaka till Cathwel. Det är inga problem att gå i stadsmiljö med Lo. Han skuttar glatt gatan fram med hoppsasteg. Nu börjar han också vänja sig vid att hålla oss i handen när vi ska över trafikerade vägar och det är ju bra, särskilt i en stad som Taipei med alla sina korsningar och hastigt insvängande scootrar. På metron mot Taipei City Hall där vi skulle byta till buss ville han dock inte sätta sig ner utan hålla sig fast vid en stolpe i vår vagn. Ella visade tydligt att han skulle sätta sig och det gjorde han, men väldigt motvilligt. Lo blev sur, men efter en kortare stund gick det över. Ella började busa lite med honom vilket hjälpte till. Även om det inte är kul med konflikter så är det skönt att se att Lo vågar visa sin vilja. Det kan inte vara lätt att inte kunna göra sig förstådd och argumentera för vad man vill. Resten av resan gick bra. Lo somnade på bussen och det gjorde Henry också. Vi var lite tidigt tillbaka på Cathwel, men det gjorde ingenting. Vi passade att ställa lite frågor om Los vanor till Anne och Los socialarbetare. När det var dags att skiljas åt för dagen vill Lo först inte säga hejdå till oss, men kom sedan tillbaka och vinkade. Anne berättade att när hon skulle lämna hotellet tidigare under dagen så gav Lo henne en slängpuss. Hon menade att han hade lättare att säga hejdå till henne för att han inte är lika känslomässigt anknuten till henne som till oss.

Vi fick också veta på morgonen att Los fostermamma kanske inte följer med till Cathwel imorgon vilket betyder att Lo säger hejdå till henne imorgon bitti och att vi inte får träffa henne, eller fosterpappan/familjen. På eftermiddagen verkade det dock som att hon möjligtvis följer med. Vi förstod det som att socialarbetaren skulle prata med henne idag när hon lämnade över Lo. Vi har båda blandade känslor inför detta eftersom Henrys ”överlämning” för snart tre år sedan var så känslomässigt tung. Men såklart hade det känts bra att få träffa henne och de andra familjemedlemmarna. Vi får se vad som händer. Vi har i alla fall presenter redo som vi hoppas få lämna över personligen.

På väg tillbaka bestämde vi oss för att äta på en italiensk restaurang som ligger mellan vårt hotell och Taiwan Buffet. Vi har ätit gourmetpizza där tidigare och ville nu testa pastan. Den var riktigt god och tillhör väl också något av det dyrare vi har ätiit i Taipei; cirka 250 kr per person kostade det, men det var det väl värt och en fin avslutning på vår tid som trebarnsfamilj. På hotellet varvade vi ner innan Henrys läggning. Han spelade lite på plattan, sen blev det film och lite högläsning ur Nils Holgerssons underbara resa.

Imorgon ska Lo börja bo med oss – på riktigt! Kan ni fatta? Då är vi hans föralltidfamilj. Stort!!!

/Ella och Mathias

1 Kommentar »

Nu har vi landat

Nu har vi landat efter den långa resan och hunnit med en dags turistande i Taipei. Temperaturen är högre än förra gången. Den låg under dagen på cirka 30 grader och vi känner igen Taipei sen vår sommarvistelse för tre år sen, helt okej. Resan hit gick bra, men den kändes extra lång. Vi var i väldigt god tid på Kastrup och sen blev det en försening på flyget från Amsterdam på ca 50 minuter. Det märks att vi har blivit mer flygvana, även Henry. Vi sov sex-sju timmar av den totala flygtiden på drygt elva timmar. Vi hann också se en fin dramakomedi om ett amerikanskt par som adopterar tre barn på en gång, Instant Family. Vi blev båda ganska rörda, delvis kanske på grund av vad som komma skall. ❤ 

Halv sex söndag kväll var vi framme på hotellet och packade upp våra väskor. Vi bor i en större suite än förra gången med två dubbelbäddar bredvid varandra. Perfekt för oss. Vi gick och handlade mat på Taiwan Buffét som vi åt på rummet och hade sen en lugn kväll. Under natten kunde vi sova hyfsat bra, i alla fall bättre än förra vistelsens första natt som var hemsk. Vi vaknade till några gånger under natten,delvis på grund av värmen men också jetlag. Mathias hade ordentlig huvudvärk och Henry vaknade tidigt, men när vi duschat och ätit frukost var vi redo att bege oss iväg. 

Vi tog MRT (metron) till Huashan 1914 Creative Park. Ett område med lite butiker med hantverk, fint material för avancerad scrapbooking och designprylar av olika slag. Det roligaste stället var Wooderful life. De säljer jättefina leksaker som speldosor och olika spel i trä (Tetris!!). De har också en del kluriga tankenötter och kluriga spel man kan testa. Vi tog det lungt och strosade runt i området i kanske två timmar. Sen gick vi till en inomhusmarknad fanns i närheten, men det flesta butikerna var stängda eftersom det är måndag. Här är mycket stängt då efter att ha haft öppet under helgen. Vi såg att det skulle finnas en annan creative park, Syntren, i närheten och gick dit. Det visade sig vara ett centrum för digitala enheter med mobiltelefoner, datorer m.m. För att komma dit går man genom Taipeis digitala distrikt (New Digital Plaza) med mängder av större och mindre butiker som säljer elektronik.

Efter en liten stund i området med bland annat var sin god glass började det närma sig middagstid. Här i Taipei finns två Ikeavaruhus, ett ligger rätt nära vårt hotell. Vi bestämde oss för att gå dit och kolla in det och samtidigt äta. På väg dit fick vi återigen känna av den hjälpsamma atmosfären här då vi stod i en vägkorsning och kollade på en karta. En kvinna med ett barn kom cyklande och stannade till precis vid oss. Vi trodde först att vi stod i vägen men hon undrade om vi behövde hjälp. Vi var på rätt väg och snart kom vi till Ikea. Vi beställde mat under lite stress, det var mycket folk, mindre plats än i Sverige och vi fick vänta lite då den mat vi beställt var slut och de väntade på att få mer från köket. Jag och Mathias åt laxbollar med potatismos och någon asisatisk sallad till toppad med kaviar och några små kapslar som vi tror var någon slags krydda. Helt ok, tyckte Ella och Henry. Mathias tyckte det var godare än på IKEA i Sverige. Det var svensk husmanskost fast med en taiwanesisk touche. 🙂 Henry åt Swedish meatballs som serverades med en svensk flagga nedstucken i potatismoset 🙂 Vi passade också på att köpa lite leksaksmat, kastruller och köksredskap till Lo, då vi läst i våra papper att han gillar att leka att han lagar mat. Efter IKEA gick vi en liten omväg innan vi hittade tillbaka till ”vår” närbutik Wellcome där vi handlade frukt och snacks inför veckan med Lo och Henry. Dagen avslutades med ett bad för Henry och lite film. Det fungerar som vanligt superbra med Henry när vi är iväg, men på hotellet när det inte händer något särskilt kan han bli väldigt rastlös. Det är inte alltid så lätt att hantera, men vi gör så gott vi kan, allihop.

I skrivande stund avnjuter vi en iskall lokal öl och växlar mellan bloggande och att planera barnvänliga aktiviteter i veckan. Vi har fastnat för Taipei Children’s Amusement Park, Fun Kids Fun och The Living Mall (ett köpcentrum som mer eller mindre gjorts om till ett centrum för olika lekland). Vi får se vad det blir! I morgon ska vi till Cathwel och träffa Lo igen och spendera dagen med honom 🙂 ❤ Vi längtar! ❤

 

ozedfcofcof

cof

cof

/Ella och Mathias

1 Kommentar »

Sista Skypesamtalet

Dagarna går snabbt och vi har inte hunnit blogga om vår Skype vi hade med Lo i fredags (22/3). Cathwel var punktliga och ringde precis när de skulle som vanligt. Så kul att se Lo igen ❤ Han var lite blyg men det släppte mycket snabbt. Vi hade inte föreberett så mycket att göra. När vi var i Taiwan fick Henry fick ett paket med Lego föreställande en CocaColakiosk av Lo.  Det byggde han ihop när vi kom hem och hade sparat det för att visa Lo. Lo kände igen det. Han lekte en stund med en dinosaurieleksak som rörde sig framåt och spelade ljud. Anne frågade om vi kunde visa runt lite i huset. Vi hade inte städat och det var fullt med leksaker och lego på golvet i lekrummet och Henrys säng var inte bäddad så jag blev lite nojig. Vi diskuterade lite hur vi skulle göra och Anne undrade nog vad vi sa. Vi förklarade att det inte var så städat men det gjorde inget sa hon, såklart. Vi visade rummet lite olika leksaker. Lo verkade tycka det var spännande. Vi har en karta på väggen i barnrummet och Henry visade hur man flyger från Sverige till Taiwan. Sovrummet kändes ändå okej att visa (Mathias bäddade snabbt Henrys säng) men vi har inte satt fram Los säng ännu, men gjort plats för den bredvid min och Mathias säng. Detta förklarade vi också. Vi visade också de foton vi har uppsatta på Lo. Ett av dem hänger på kylskåpet och Anne bad oss visa var vi äter så vi filmade på köksbordet. Anne säger då att Lo vill se våra kastruller och var vi lagar mat så vi fick snällt filma kastrullskåpet också :). 

Sen satte vi oss ner i soffan igen och jag visade lite foton och några filmklipp från resan på mobilen och Anne som också fotat visade även hon några bilder. Det blev lyckat.

Lo blev sen lite rastlös och tramsade lite med Anne. Vi bad Anne tydliggöra för Lo att vi inte kan lära oss taiwaneiska utan att han måste lära sig svenska. Hon sa något till honom och förklarade för oss att han visste detta. Vi visade också på det laminerade häfte vi har med bilder som vi kommer använda som kommunikationshjälp och bad henne berätta hur det funkar. Att han kan peka om han vill något. Hon frågade honom om han var rädd för att komma till sin nya familj och svaret blev en solklart – nej. Hon frågade också om han var rädd eftersom vi inte kan prata med varandra än  – nej.  Känns faktiskt som om han ser fram emot att få komma hit även om det självklart att han inte kan riktigt kan förstå vad det hela innebär. Att flyga hit till oss där allt kommer vara nytt och okänt. Efter det berättade Anne att Lo började bli trött och inte ville skypa längre. Samtidigt blir samtalet lite rörigt då några barn kommer in på kontoret där Lo och Anne sitter och det blir mycket ljud omkring. Vi har då pratat i ca en timme och det kändes lagom att avsluta. Det gjorde vi som vanligt med vinkningar och slängpussar ❤

Vi har nu också hunnit fira vår storebor som fyllt åtta år! Det var tredje födelsedagen vi fått fira med honom och vi känner stor tacksamhet att det blev just han som kom till oss.

Lite presentupphandling till Taiwan har det också blivit. Det blev ett skandinaviskt tema på presenterna. En färgläggningsbok med svenska djur för barn och vuxna till Los fostermamma, svenskfinsk finlakrits (mumin) till fosterpappan och Los socialarbetare, servetter i grovt linne till Anne. Till Cathwel (barnhemmet) beställde vi klassikern MixMax med zoomotiv.

Vi börjar allihop bli lite överväldigade av all planering (inte minst alla samtal till Försäkringskassan för att försöka kunna ansöka om föräldapenning digitalt) och jobb och vill nu bara påbörja vår ledighet och åka iväg till Taiwan.

/Ella och Mathias

Lämna en kommentar »

Resebesked!

I morse pratade jag med Henry om att några vi känner fått vänta 14 dagar innan de fick besked om sin andra resa och att vi i morgon har väntat lika länge. ”Tänk om de ringer idag” sa Henry. Jag ville inte ge några förhoppningar men sa ”Ja, kanske men det kan ta länge tid också”. Jag hade i tisdags fått ett mail från Barnens Vänner med lite info om Försäkringskassan. Jag svarade på det och frågade också om de hört något från Cathwel. De svarade på onsdagen att de inte hört något men skulle kolla med dem. Alltså kunde vi förvänta oss ett mail under torsdagen.

Jag lämnade Henry på skolan och cyklade till jobb. Funderade på att ha lite ljud på mobilen om de skulle ringa men satte den ändå på ljudlös. 9.06 vibrerar det och det är ett mobilnummer. Jag svarar och det är vår kontakt på Barnens Vänner. Hon berättar att hon som svar på vår fråga fått information från Cathwel att vi får resa och ska vara på plats i Taipei 8 april! Den 10 april får vi Lo i vår vård. Hon berättar upplägget också jag är rysig i kroppen och hjärtat bankar. Jag berättar för en kollega och ringer sen Mathias. Han svarar inte på mobilen och jag ringer jobbnummret. Han som svarade sa att han var upptagen fram till 10. Jag sa att jag var hans fru och bad att han skulle ringa mig så fort han kunde. Ungefär en lång halvtimme senare ringde han upp och hade redan läst mailet vi också fått med beskedet. De börjar vänja sig på hans jobb att det är stora grejer som hänt om jag ringer 😊 Vi bestämde att vi skulle mötas upp efter våra jobb och hämta Henry på fritids tillsammans och berätta.

Ingen av oss kunde fokusera riktigt på jobbet men vi tog oss genom timmarna. När kom till fritids och kramat på Henry berättade vi för honom att vi fått resebesked och blev han verkligen jätteglad och hoppade omkring 😊.

Vi åt middag och firade med en var sin chokladmuffin till efterrätt. Nu är det dags att beställa flygbiljetter igen 😊 Whii!!

/Ella

1 Kommentar »

En vecka hemma

Det har gått en vecka sen vi kom hem och har landat i rutinerna. Jobb, skola, fotboll och simskola. Känns som vanligt men ändå inte. De första dagarna på jobbet kändes riktigt konstiga. Jag var där fysisk men inte mentalt. Det berodde delvis på jetlag, men också för att tankarna fanns ju hos Lo och Henry och att vi snart är fyra i familjen på riktigt. Kändes om jag var på fel plats. Nu har det släppt lite, men i morse kändes det otroligt tungt att gå till jobbet. En ny vecka med väntan och längtan och ingen riktig lust att jobba. Att vi har vikarie för en kollega som är på semester gör det inte lättare då det alltid blir lite stressigare och struligare när en ordinarie är borta.

Vi mailade Barnens vänner dirket när vi kommit hem för att meddela att vi var tillbaka hemma och att allt gått bra. Vi fick snabbt svar att de var glada att resan varit bra och att de redan fått information från Cathwel om att det hade gått bra i domstolen. Men sen har det varit tyst. Helt tyst. Inte ens ett mail med Skypetid. Tycker verkligen inte om denna ovissa väntan. Vi är så nära nu och det gör det så jobbigt. Det är svårt att planera den närmsta tiden framöver, meddela Henrys fritids om hans närvaro på påsklovet. Våra arbetsgivare vill ha in önskemål för sommarsemestern och kollegor undrar om hur länge vi ska vara föräldralediga. Allt hänger på när vi får resa nästa gång.

Så nu har jag gnällt lite.

Under helgen var vi i alla fall och handlade lite kläder till Lo. Vi var också på IKEA en sväng. Känns kul att förebereda hemmet för en till liten filur ❤

Vi skrev aldrig om sista dagen på resan så jag tänkte kort skriva lite om den. Vi skulle hämtas 20.30 och hade alltså en hel dag vi skulle fylla. Vi tog en lugn morgon och gick till frukosten. En ur personalen tog emot de kuponger man lämnar innan man tar av frukostbuffén. Hon visade sen mot rummet till vänster att vi kunde sätta oss där. I den delen fanns fyra bord och tre av de var upptagna – av andra adoptivfamiljer! Undrar om det var därför hon visade oss till det rummet. En av familjerna var från Sverige och det lustiga var att jag har träffat mannen i familjen i annat sammanhang i Malmö 🙂 Kul! Världen är liten ibland.

Hur som helst. Väl tillbaka på rummet packade vi iordning det mesta. Sen begav vi oss ut i regnet till Chiang Kai-Shek memorial hall, på Henrys begäran. Vi gick först upp till statyn och sen vidare in till själva hallen. Där var en fin utställning om Chiangs liv och Henry tyckte det var spännande. Man fick se Chiangs bil, kläder, brev, böcker m.m. Men de var en omfattande uställning och intresset svalande efter ett tag. Det var en speciell känsla att berätta lite om Taiwans historia för honom och han tog till sig det vi såg. I en annan del av hallen uppmärksammade de att Min granne Totoro – Miyazakis berömda film fyller 30 år. De sålde såklart alla möjliga grejer från hans olika filmer och Mathias var i himmelriket 😉 Det blev en jättefin stor mjukisTotoro att stoppa ner i resväskan hem. Sen var klockan ganska mycket och vi skulle äta innan vi packade ner det sista. Vi trodde att vi snabbt skulle hitta något matställe, men det var lättare sagt än gjort. Det blev till sist en lite stressig sista middag på Mos Burger innan vi några timmare senare lämnade ett rengigt Taipei för denna gång. Tyckte det kändes skönt att tänka på att vi snart skulle vara tillbaka igen.

oznor

I morgon är en ny dag med nytt hopp!

/Ella

 

1 Kommentar »

I domstolen och på slingriga vägar

Fredag, och det var dags för oss att närvara vid domstolsförhandlingen, som var schemalagd till klockan 10.00. Efter några dagars fint väder med sol och temperatur som en svensk sommardag var det denna dag molnigt och lite regnigt. Vi satte oss finklädda i en taxi och lämnade fram lappen med adressen vi skulle till, som hotellpersonalen hade skrivit på taiwanesiska. Det var mycket trafik och det skulle ta oss ungefär trettio minuter att komma fram. Vi skulle möta upp Anne 9.40 och lyckades med att bara komma några minuter sent. Anne kom och vi fick träffa den översättaren som skulle tolka till oss under hearingen. Los biologiska mamma, pappa, storebror och faster var redan på plats. Det kändes väldigt speciellt att träffa dom. Mamman hade ett munskydd  på sig (som många i Taipei har) och det var svårt att se hennes ansikte. Anne berättade att mamman var lite stressad för hon skulle iväg och jobba efter hearingen. Pappan fick vi ett varmt intryck av och han tittade nyfiket på oss. Los storebror var lite blyg och spelade spel på mammans mobil. Fastern betraktade oss lite på avstånd, men skulle senare visa sig vara väldigt engagerad och nyfiken. Vi skulle sitta ner och prata med dem efter förhandlingen så nu tittade vi mest lite på varandra under tiden vi väntade på att få komma in i salen. Det tog en stund då det var flera ärenden före vårt och Henry blev lite otålig och rastlös men fick rita lite i ett block vi hade med.

Så blev det vår tur. Salen var en ganska typisk rättssal, så som den brukar se ut på film. Inte så stor som vi hade föreställt oss men med ett podium längst fram där den kvinnliga domaren satt. Vid ett annat bord nedanför satt två jurister som vi tror var notarie och assistent. På höger sida fick vi sitta med tolken och mitt emot satt de biologiska föräldrarna. Stämingen var både allvarlig och lite högtidlig. Ganska direkt fick vi svara på några frågor. Domaren ville få bekräftat att vi är medvetna om Los bakgrund och att vi gått en kurs om adopterade barn. Lite senare fick vi svara på hur vi ska hjälpa Lo in i det svenska samhället och kulturen och lite om Henrys adoption. Vi kände oss föreberedda och tyckte att vi kunde svara bra på frågorna. Under tiden satt Henry och snurrade (försiktigt) på sin stol. Sen sa tolken att domaren hade ”no further questions”. Det hela tog ungefär en halvtimme. Nästan hela hearingen var på kinesiska, så vi förstod bara det som tolken förmedlade till oss.

När förhandlingen var avslutad fick vi låna ett mötesrum där vi satte oss ner med de biologiska släktingarna. Anne hjälpe oss att få igång ett samtal där vi fick ställa frågor till varandra. Mamman var med en kort stund och vi överlämnade en present till henne, gav henne en varsin kram och tog några foton innan hon behövde gå. Sen satt vi kvar och pratade med de andra en stund och gav presenter även till dem. Både de och vi tyckte efteråt att det kändes tryggt att ha träffat varandra och det kändes som att de nu är övertygade om att vi kommer att bli en bra familj för Lo. Vi kommer längre fram att kunna prata med Lo om dem på ett fint sätt. Av respekt mot familjen så vill vi inte gå in på fler detaljer om mötet, men sammantaget gick vi därifrån med en bra känsla.

Vi tog oss sen med hjälp av Anne och hennes kollega genom duggregn till nämaste MRT-station och tog oss tillbaka till hotellet för ombyte och lite lunch. Vi åkte därefter till National Cultural and Creative Gift Center, en affär med tawanesiskt hantverk, konst och souvenirer. Vi var där när vi hämtade Henry också och hittade även denna gång några fina saker att ta med hem. Bland annat en drömfångare, Osmanthus Jin Xuan te och en tavla med en origamifigur klädd i en traditionell dräkt från Henrys ursprungsbefolkning Paiwan Tribe.

Inför resan pratat om att vi skulle dricka bubble tea (kallt te med tapiokakulor i) och efter en stunds letande hittade vi ett ställe att köpa det på. Vi letade upp ett ställe under tak (det duggregnade igen) och började dricka. Henry drack med god aptit medan det tog stopp för oss vuxna efter en dryg tredjedel. Henry sa att han skulle bli helt galen när han druckit upp sin. Han tömde verkligen hela sin mugg och sprang sen omkring och ropade ”jag är galen!”. Vi andra fick slänga resterande innehåll i papperskorgen. Smaken av bubble teet hängde kvar en lång stund. Dagen avslutades med hämtmat från Taiwan Buffet och lite film på datorn. En speciell dag verkligen, med många intryck.

Lördagen började med sovmorgon eftersom hotellfrukosten serveras en timme längre på helgen och för att vi inte hade några måsten inplanerade den här dagen. Så skönt! Vi hade sedan tidigare bestämt oss för att träffa en annan adoptivfamilj som är i Taipei för att hämta sitt andra barn. Planen var att träffas vid Taipei Zoos MRT för att gå och åka en linbana, Makong Gondola, som går går högt upp i bergen som omger Taipei. När vi var framme meddelade mamman i familjen att hennes son tyvärr kände sig lite krasslig så han ville vara hemma och vila. Dock så ville hon gärna komma och träffa oss själv en stund, så vi möttes som planerat. Vi har aldrig träffats tidigare, bara haft Facebook och mess-kontakt, men det var riktigt trevligt! Vi gick mot linbanan och hade massor att prata om direkt och samtalet fortsatte i gondolen som ledde oss upp ovanför staden. När vi kommit högst upp gick vi allihop längs en gata där det fanns marknadsstånd, tempel och små affärer. Efter en stund tog vi av längs en vandringsled som ledde in bland tät skog och teodlingar. Där fanns bland annat en lång trappa upp mot ”Jordgudens tempel” som vi följde. En bit upp hade vi fantastisk utsikt över bergen och skogen som sträckte sig upp genom molnen. När vi kom tillbaka till gatan från vandringsleden bestämde vi oss för att försöka ta oss tillbaka in till Taipei eftersom det var regnigt och lite småkallt (japp, i Taipei!) Där vi befann oss går det bara små rosa bussar som klarar av de smala, slingrande vägarna. Vi visste inte riktigt var vi var, så vi ställde oss vid en hållplats och fick vänta ganska länge på en buss som inte var fullsatt. När en lämplig buss väl dök upp och vi hade stigit på bjöds vi på en oväntat ”spännande” resa nedför berget. Chauffören körde riktigt fort (men vant och säkert) och vi hade inga sittplatser så vi fick hålla i oss ordentligt för att inte ramla omkull. Vi tyckte väl allihop att det var ganska roligt, men Henry blev lite illamående efter en stund. Som tur var hade vi då nästan kommit ner från berget och började åka ut i den vanliga trafiken. Vi gick av på första bästa MRT och åkte ”hemåt”.

Vi sa hejdå till vår nya kompis när hon skulle av på sin station för att ta sig hem till sin familj. Några stationer senare, vid Nanjing Fuxing (närmast vårt hotell) gick vi av och bestämde oss för att äta Dumplings på Urban Ones ovanvåning som vi varit på tidigare. Personalen är lite stressad där, men maten är väldigt god och prisvärd. Vi åt oss mätta på sex stycken dumplings var och stekt ris med grönsaker plus läsk för totalt ca 250 kronor (ca 750 nt$). Väl tillbaka på hotellet spelade Henry en liten stund på plattan och vi kollade lite på film innan det var det dags för sjuåringen att sova. Inte helt lätt när vi ska bryta upp från Taiwan och åka hem imorgon kväll. Klockan 20.30 kommer taxin och kör oss till flygplatsen.

/Ella och Mathias

 

 

1 Kommentar »