langtansbarnet

Vårt liv med ett efterlängtat barn

Jul-Skype!

I morse, dagen efter Lucia, var det dags för andra Skypen med Lo. Efter frukost drog vi på oss tomteluvorna alla tre och väntade spänt framför datorn på att Cathwel skulle ringa upp oss. Vi tänkte oss ett lite löst planerat jultema även om vi vet att julen inte är lika stor i Taiwan som här. Cirka 7.30 svensk tid plingade det numera välbekanta ljudet på Ellas dator och vi kunde börja vårt möte. Lo hade på sig sina förskolekläder och en tjock tröja och Anne hade på sig halsduk inomhus. Det är tydligen ganska kallt där nu, med taiwanesiska mått mätt alltså. Lo hade med sig tyg-lodjuret som vi skickade ner för ett litet tag sen, så det plockades fram. Både han och Anne trodde det var en tiger, så vi förklarade att det är en ”lynx”, ett stort vackert kattdjur som bor längre upp i Sverige. Vi visade också bilder och ett kort filmklipp på ett riktigt lodjur. Lo och Anne bläddrade genom fotoalbumet med bilderna på oss, våra omgivningar och vår närmaste familj och släkt. Man behöver inte kunna taiwanesiska för att förstå att det finns funderingar och kommentarer kring bilderna. Lo känns verkligen som ett förskolebarn nu – nyfiken, alert och intresserad av allt nytt. 🙂 Vi får ett så fint och vänligt intryck av vår pojke och Anne konstaterar också att han har en väldigt snäll energi och att han är ”funny”. 🙂 Det är en kärleksfull kille vi kommer att få, helt klart. Vid ett tillfälle såg han att Ella pussade på Henry och då undrade han om ”mama” kommer att pussa på honom också. SÅKLART! :D. Massa slängpussar mot kameran blev det efter det. ❤

Efter album och lodjurskoll fick vi höra Bjällerklang på taiwanesiska. Att Lo vågar sjunga för oss redan är ju faktiskt rätt så fantastiskt med tanke på att vi faktiskt bara har träffats två gånger! Vi ”kontrade” med två julsånger på svenska; Ella på gitarr och hela familjen på sång. Det gillades skarpt! Lo gungade med och imiterade våra handrörelser. Sedan mycket lek och pyssel. Henry och Lo räknade till tio på taiwanesiska. Lo verkar ha lätt för att koncentrera sig på att bygga, leka och rita. Han går verkligen in för det på bästa sätt. Ella och Henry fixade rader med pappershjärtan och gubbar och Ella flätade en hjärtformad korg av papper. Under tiden berättade Anne att Lo har gjort stora framsteg kognitivt och med språket. Han har nu inga problem med att uttrycka sig i hela meningar nu vilket känns jättebra med tanke på det stundande språkbytet till svenska. Vi känner oss nu helt övertygade om att det kommer att funka bra för Lo i Sverige med språk och övrig kommunikation.

Vi har nyligen skickat ner julklappar. Vi valde vars en. (Gissa gärna vem som valde vad). Det blev en pysselbondgård, Duplo med gårdsdjur och ett munspel. Vi bestämde oss för att inte säga något om det idag. Det får bli en överraskning när Cathwel lämnar över klapparna och vi är såklart säkra på att Lo kommer att gilla alltihop. 😀

Det bästa idag kom ändå nästan mot slutet av mötet Anne förklarade (igen) för Lo att han kommer att bo med oss i Sverige och frågade om han tycker om sin ”Mama”, ”Papa” och Henry. Och svaret blev… JA! 😀 Fantastisk känsla. För att sammanfatta en timme och en kvarts möte så känns det riktigt bra alltihop och vi längtar otroligt mycket efter att få packa, hoppa på flyget och träffa vår son i ”världens vänligaste land” Taiwan. Tills dess ser vi även fram emot fler Skype-möten i början av nästa år.

Även om det är några veckor kvar så vill vi passa att önska en god jul och ett riktigt gott nytt år! Händer det något mer spännande så uppdaterar vi såklart bloggen. Ta hand om er!

//Mathias

 

 

 

 

 

Annonser
1 Kommentar »

Novembertankar

Lika tyst som det varit på bloggen har det varit på mail och telefon när det gäller vår adoption – inga nyheter. Hade inte heller förväntat mig annat. Det som närmast kan komma är någon uppdatering foton och ny Skype-tid. Men väntan är dryg. Bra att det snart är jul så det finns saker att sysselsätta sig med. Jag, Mathias och Henry ska välja en julklapp var och skicka ner till Lo. Ser inte fram emot att gå tillbaka till jobb efter julledigheten. Vi har i alla fall fått Los uppehållstillstånd. Eftersom vi inte är juridiska föräldrar till honom första tiden måste han ha det. Nu är det på plats ialla fall.

Jag började häromdagen fundera på när man egentligen börjar räkna väntetiden mellan barnbesked och resebesked. På vår organisations hemsida står bara att barnet hämtas ca 4-6 månader efter barnbeskedet. Men gäller det från när de ringde och sa att vi var matchade? Eller när vi får/skickar tillbaka kontrakten? Ställde frågan i en av de adoptionsgrupper jag är med i på facebook. Fick några olika svar. Någon skrev telefonsamtalet några menade att det var när man skickar tillbaka de påskrivna papperna. Ska kolla med adoptionsorganisationen… Det gör en dryg månads skillnad i räkning för oss.  Förra gången hade det gjort tre månaders skillnad. Det är mest kul att ha ett datum att räkna från.

Fick svar från organisationen i skrivandet stund 🙂 Det är när de ringer man ska räkna från. Då har vi väntat två månader och 13 dagar!

Jag har insett att det många existentiella frågor som uppstår när man blir förälder. Jag började redan när vi väntade på Henry börjat fundera på vad som är viktigt för mig att göra i livet men det blir mer tydligt nu. Vad vill jag jobba med? Hur stor del av min tid vill jag lägga på jobb/familj. Vad vill jag göra på min fritid? Vad behöver jag för att må bra? Nu när jag varit mamma i snart två och ett halvt år så vet jag vad det handlar om att vara förälder och det är lättare att hitta svar på frågorna. Säkert kommer det ändras när jag blir tvåbarnsmamma. Tankeleken med en bucketlist är inte så dum att göra. Sen ska man hitta praktiska/ekonomiska lösningar för att nå sina mål. De är mycket det jag klurar på nu. Kanske måsta jag våga satsa lite mer och inte stoppas av de första hinder som uppstår i tankarna.

/Ella

 

 

Lämna en kommentar »

Första Skypen!

I morse var det äntligen dags. Vi Skypade med Lo för första gången! Klockan var prick 7.30 i Sverige vilket motsvarar 14.30 i Taipei när det ringde på laptopen. Lo hade redan hunnit vara i förskolan medan vi hade sovit, ätit frukost och förberett oss med leksaker och ballonger. Vi var rejält pirriga innan vi började. Henrys första ord när han vaknade var ”Skaaajp!!” 🙂 Vi hade hoppats på att Anne, som även var Henrys socialarbetare, skulle dyka upp i rutan,  – och det gjorde hon! Jätteroligt att träffa Anne igen. Hon är så bra med barnen som hon stöttar och hjälper i Taiwan. Lo, som var klädd i en klargul mönstrad skjorta, verkade inte särskilt blyg. Han tittade upp från sina leksaker nästan med en gång och vinkade mot oss och började snabbt leka och kommunicera genom tydligt kroppsspråk och lite tal. Han verkade glad och framåt. Anne sa att han är ”independent” och ”gentle”, självständig och snäll. Vi tyckte alla att han hade en härlig energi, som matchar resten av familjen. Lo kunde koncentrera sig långa stunder på sina lekar och teckningar och kommunikationen med oss. Vi uppfattade det som att han känner sig trygg trots en speciell situation och ny miljö. Skönt att se!

Vi började med att blåsa upp ballonger och ”skjuta” iväg dem. Vi hämtade också ett stort slott som Henry byggt av Duplo för ett litet tag sen. Detta imponerade på Lo som lutade sig fram mot kameran för att kunna se det ordentligt. Sen bad vi Anne ta fram en bläckfiskleksak som kan snurra. Henry hade riktigt roligt med den när vi skypade med honom. Leksaken hittades och Lo tyckte också den var toppen. Vi lekte att vi kastades bakåt i soffan när Lo fick tentaklerna att snurra nära kameran. Anne berättade sen att Lo tycker om musik, så vi hämtade lite instrument och  spelade och sjöng några barnlåtar. Henry hade sitt fina munspel.  Lo gillade detta, även om han inte själv sjöng med,

Det var jättefint och roligt att se Lo och Henry leka och härma varandra för första gången. När Henry visade sin största bil så letade Lo spontant fram två stora grävskopor ur leksakslådan som han visade upp och lekte med. Det fanns även en Ironman-mask bland leksakerna så Henry som har en likadan hämtade sin så de kunde leka lite med dessa samtidigt. Henry ritade sen en kärleksfull bild på sin stora ritplatta där han och Lo håller varandra i händerna. Hur gulligt som helst! Sedan skrev han deras taiwanesiska namn bredvid bilden. ❤ Ella ritade en bild som liknade en teckning Lo höll på med under skypen. Den verkade han också gilla och Anne uppmärksammade honom  på att de var väldigt lika. Mathias visade upp omslaget till filmen Lejonkungen eftersom Lo hade sagt att han tycker om lejon. Först bad han om att få se insidan av omslaget och efter det sa han att han ville se filmen med ”mama”, ”papa” och Henry. ❤ Det här bådar gott. 😀

För att sammanfatta denna fina timme lite så var det en jättesöt intresserad kille med härlig energi vi fick träffa. Vi har allihop surfat på den här positiva känslan hela dagen även om vi har varit på olika håll med kurs, jobb och skola. Det känns verkligen på riktigt nu. Att se rörelser och höra skratt och prat överträffar på alla sätt att läsa torra rapporter. Det är fantastiskt att få ha de här Skype-mötena. Vi har tidigare skrivit att Lo har haft en tuff start i livet, men i morse fick vi se vilken livsglädje han utstrålar och vi kunde släppa mycket av den oro vi har haft kring hans hälsa och utveckling. En stor eloge vill vi ge till Cathwel och myndigheterna i Taiwan som under ett års tid har sett till att Lo fått det stöd och de insatser han behöver för att komma ifatt. Vi är så glada att han kommer få denna hjälp ända tills han får oss som ny familj. Tack! Che-che!

//Mathias och Ella

_20181108_201328

After-Skype!

1 Kommentar »

Lämna över bollen

Dags för lite uppdatering igen (varnar för lite gnäll). 11 nya bilder och lite uppdatering kom för en dryg vecka sen och jag vill bara ha mer och mer.

Men efter bra flyt med processen så skulle det såklart krångla på sista anhalten. Inte så allvarligt men det tar energi. Förra fredagen skickade vi papperna till den Taiwanesiska ambassaden för legalisering och de sista stämplarna. På tisdag eftermiddag ringer de och säger att de saknas pengar för att få expresshandläggningen som tar två dagar istället för fyra. Vi hade glömt att betala den extra summan för varje dokument och hade bara betalt för ett. Vår miss. Men jag sa att jag skulle komplettera omgående (såg hur pengarna fick vingar). Kvinnan jag pratade med var nöjd och påminde mig om att de hade stängt på onsdagen då Taiwan firar nationaldag. Jag tänkte kanske lite naivt att de då skulle göra klart handläggningen så vi kunde ha papperna torsdag eller fredag eftersom jag lovat överföra pengarna direkt som hon bett mig göra. Men på fredagen låg ingen avi i lådan. Jag ringde och då menade hon på att handläggningen började på torsdagen när de fått den fulla betalningen och att de skickar dokumenten på måndagen. Kanske rimligt, kanske byråkrati när den är som segast. Men när man är i en process där varje dag är en dags extra jobbig väntan så blir man frustrerad, vilket kvinnan nog märkte. Idag kom brevet till sist. Jag kopierade dem och gjorde i ordning brevet med alla handlingarna som nu är på väg till Barnens Vänner för vidare förmedling till Cathwel i Taiwan. Då kan sen domstolsprocessen börja och även vår väntan på resebesked. Nu ligger inte bollen hos oss längre och vi kan inte påverka processen.

Väntan sitter nu i kroppen och längtan efter att få resa är stark. Kanske blir den extra stark då jag letar nytt jobb och vill komma vidare i livet även på jobbfronten. Behöver ett jobb som ger mer energi än det tar.

Vi har också skickat iväg en liten låda med lodjuret, fotoboken och ett litet armband Henry gjort. Hoppas att Lo blir glad ❤

Vår kontakt på Barnens vänner försöker nu få till Skypetid till oss och är mån om att det kommer igång så snart som möjligt. Ser fram emot att se lillebror lite mer på riktigt. Höra och se honom röra sig och prata.

_20181016_211348

/Ella

 

 

1 Kommentar »

Det rullar på!

Vi har landat lite efter barnbeskedet och de rosa molnen har skingrats lite. Vi jobbar på och förbereder vi oss mentalt för nästa ovissa väntan.  Jag vet inte hur många gånger jag svart på frågan ”när åker ni till Taiwan?” den senaste veckan. Jag pratar gärna om adoptionen och svarar gärna, men det är tråkigt att inte kunna ge något roligare svar än att den generella väntetiden mellan barnbesked och resebesked är 4-6 månader. Att vi inte vet mer än så.

Men processen flyter faktiskt på bra, det är nästan så jag inte vågar tro på det. I torsdags fick vi ett mail om att våra kontrakt på på gång och idag fick vi veta att Barnens vänner tagit emot våra kontrakt och att de skickar den rekommenderat till oss i morgon. Härligt! På fredag ska vi träffa vår handläggare på familjerätten för att skriva samtycket och nästa vecka ska vi till Notarius Publicus för att få våra papper stämplade.

Vi har också valt ett namn till vår pojke. Han ska få tilltalsnamnet Lo, men kommer också få behålla sitt taiwanesiska namn. Något roligt vi har framför oss är att göra en liten pekbok till honom som vi ska skicka ner tillsammans med ett litet gosedjur. Det blir ett liten symbolisk mjukis-lodjur, som hängt med mig sen jag var liten. Hoppas att han gillar den. Vi har fått se två bilder på honom och han är såklart världens sötaste, vår Lo ❤

Lodjur

/Ella

 

1 Kommentar »

Barnbesked!

Måndag morgon. Vaknar upp efter ett val med mörka moln över sig. Inte någon direkt vidare lust att gå till jobbet. Henry såg bilden vi har i köket på sina bröder och började prata om att han var yngst. Han sa också ”när lillebroster kommer så kommer jag vara mellan. Jag hoppas att de ringer idag, men det gör de nog inte”. Nä, det gör de nog inte tänkte jag. Skrev på min sida på Facebook. ”Kom igen Måndag 10/9, ge mig något postitivt”.

Hade en lektion på jobbet och hade lagt min mobil åt sidan. När eleverna gått tittade jag på mobilen och hade ett missat samtal från vår adoptionsorganisation och ett mail. Vår kontakt skrev att hon försökt nå mig och Mathias och bad oss ringa tillbaka när vi kunde. Med fjärilar i magen ringde jag upp henne. Grattis! sa hon. Vi hade blivit valda i matchningen av barnet vi fått förfrågan om 🙂 Vi pratade en liten stund om barnet och hur vi går vidare. Jag försökte lyssna och ta in informationen uppe bland molnen.

Henry har fått en lillebror, han fyller snart 4 år!! Vi har blivit tvåbarnsföräldrar 🙂 Kl 9.48.

Jag ringde Mathias som inte svarade. Han skulle jobba kväll och var hemma. Ringde igen. Väntade och sprang runt som en yr höna på jobbet. Berättade för de närmaste kollegorna. Mathias ringde till sist upp och jag sa ”Hej Pappa!” Va? sa han. Och jag berättade. Sen löste han det så att han blev ledig från jobb och jag löste det så jag kunde gå ifrån lite tidigare. På ett av dokumenten som vi fick mailat till oss fanns en fotokopia på vår pojke. Bilden var mörk och svår att se ordentligt, men en första bild av honom fick vi alla fall. När vi skickat in vårt godkännande till adoptionsvillkoren så ska vi få fler bilder. Vi möttes vid 15-tiden upp hemma och gick sen tillsammans och hämta Henry som var utomhus på idrottsplatsen med Fritids. Vi satte oss ner på en bänk och berättade att han blivit storebror. Vilken lycka 🙂 ❤ Han blev verkligen jätteglad! Vi berättade också för två av fritidspersonalen. Sen gick vi bort och fikade och smälte det hela. ”Jag har blivit storebror” sa Henry gång på gång.

Sen fick vi ringa runt till familjen och berätta den glada nyheten.

Känns fantastiskt! Beskedet kom precis när vi behövde det!

/Ella

2 Kommentarer »

Beslutet

Så kom måndagen och vi väntade på att få svar från vår kontakt på Barnens vänner, vilket vi fick en bit in på förmiddagen. Vi hade ett rätt långt telefonsamtal till och vi fick svar på våra frågor. Vi undrade också om hon visste när i september mötet skulle vara, men det gjorde hon tyvärr inte. Känns ändå fantastisk att få så mycket information om barnet redan nu. Detta beror på att vi är den enda svenska familjen som BV föreslår och då kan vi få anonymiserade dokument. Hur som helst så skickade hon mer information och vi fattade, efter att vi läst den, beslutet att vara med på presentationen. Spännande! Vi hoppas nu att matchning går smidigt.

/Ella

1 Kommentar »

Förfrågan

I torsdags skrev adoptionsorganisation ett inlägg på Facebook om att de även jobbar på sommaren för att ge barn som behöver en familj. Jag kommenterade med😊 ❤️. De svarade på detta med en kommentar. Efter detta hörde två personer av sig till mig och frågade om vi fått BB. Tydligen kunde konversationen på FB tolkas så. Jag fick tyvärr svara att det hade vi inte, men att det vore extra kul att få det just nu eftersom vi skulle träffa vår storfamilj (Henrys biologiska bröders familjer) dagen efter.

Det blev fredag och vi satte oss på tåget. Klockan blev över tolv, vilket är den tid BV stänger och jag hann tänka ”jaha, inte denna vecka heller” . Efter en stund på tåget kom ett mail från vår kontakt på BV. Hon undrade om hon kunde ringa efter lunch för hon hade en fråga som hon ville prata med oss om. Jag skrev såklart att hon kunde ringa. Efter en stunds spänd väntan ringde hon precis när vi rullade in på stationen. Jag lyckades koppla av alla ljud och baxa av väskor medan jag pratade. Hon berättade att de fått i uppgift att föreslå familj till ett barn och hon tänkte på oss. I september ska det vara ett möte på Cathwel där man tittar på ett antal familjer och en av dem blir sen matchade med barnet. Barnet har, som de allra flesta adopterade barn, haft en strulig start på livet. Jag fick rätt mycket information som jag försökte memorera för att kunna återge till Mathias. Hon sa att hon kunde skicka några anonymiserade dokument också där vi kunde läsa lite. Eftersom det finns lite olika saker att ta ställning till bestämde att vi skulle höra av oss på måndag och meddela om vi vill vara en av de familjer som presenteras i ärendet.

Eftersom detta är en mycket känslig del av processen vill jag inte skriva mer om barnet här. Tackar vi ja, och blir matchade med barnet kan jag skriva lite mer. Det känns mycket spännande och jag och Mathias har pratat mycket och bett om svar på några frågor innan vi bestämmer oss för hur vi ska göra. Vi har berättat lite för Henry och varit tydliga med att inget är klart ännu. Han har varit fullt upptagen av lek med bröderna och det har varit bra tycker jag. Jag och Mathias har kunnat bolla tankar med vår fina storfamilj ❤️ Tänk vilken timing!

/Ella

 

Lämna en kommentar »

Semestertankar

Semester, sol  och varmt! Glass, lek ute på gården, utflykter och bad. Vi njuter alla tre av ledighet. Det tar alltid lite tid att ställa om men nu är vi inne i semesterlunken 🙂

Något som inte tar semester är väntan och längtan. Fyra och en halv månad sen vi skickade vår ansökan. Hoppas varje dag på att telefonen ska ringa men ännu är det ingenting som hänt. Jag vet att det inte har gått så lång tid egentligen och att det står att väntetiden kan vara mellan 0-24 månader. Men…Var är den där turen som andra har som knappt hinner skicka iväg sina papper innan de får barnbeskedet? Tunga stunder börjar man lätt fundera på om det är något fel på vår ansökan. Gillar de inte oss? Hade vi fel bilder på huset? Det skulle ju finnas många barn som behöver familj i den åldern vi ansöker om. Det känns lite tyngre att träffa gravida och nyblivna föräldrar, särskilt de som får sitt andra eller tredje barn. Längtar efter att få se syskonen, våra barn leka ihop. Det är tråkigt att inte kunna ha några nyheter när vänner och familj frågar hur det går med processen.

Men vi hör barnfötter springa i huset, vi har någon som kallar oss mamma och pappa. Det är vi enormt tacksamma för ❤

Vi har precis skrivit återrapport och konstaterade att även om det tar lite tid så är det kul. Det är roligt att tänka efter vad som har hänt under året, titta på bilder och minnas. Se utveckling och framsteg.

 

/Ella

DSC_1618 (2)

Lämna en kommentar »

3 månader

Tre månader har gått sen vi skickade vår ansökan. Att vänta är jobbigt. Vissa dagar är värre än andra. Hoppas ju på att det ska gå snabbt denna gång. Jag tänker att man borde ha något väntansband, motsvarade sorgeband, så folk omkring en ser och vet att man går och väntar. Det finns med en hela tiden, oavsett vad man gör. Spelar ingen roll om man gör roliga saker eller knegar på jobbet. Tankarna finns med en hela tiden. Svårt att planera framåt när allt är ovisst. För min del gör det inget om folk vet, jag har varit mer öppen denna gång och det känns rätt, än så länge. Jag behöver prata och gnälla lite, andra kanske inte gör det.

Livet och vardagen är anpassat för barn och vi vet lite vad som väntar, men hur blir det att ha två? Som det stod i en bok jag läst för H om en flicka som blir storasyster, det är både härligt och besvärligt.

Nu vid tandborstningen så frågade H vad klockan var i Taiwan. Han tänkte på lillasyster eller lillebror som ligger där och sover.

I söndags fick jag fira min andra mors dag. En speciell känsla. Tänk att jag är mamma till världens bästa ❤

33598370_10155374711026860_8966654059092115456_o

/Ella

 

1 Kommentar »